Den framgångsrike f.d. New Mexico-guvernören Gary Johnson har haft en misslyckad presidentvalskampanj, där han aldrig lyckades få något genomslag för sina libertarianska åsikter och stängdes ute från de flesta debatterna. Tidigare idag rapporterade MSNBC att han nu hoppar av den republikanska nomineringskampen och istället siktar in sig på att blir det Libertarianska Partiets kandidat.

Stora delar av Johnsons åsikter delar jag inte, men jag anser att han vore en betydligt bättre, eller i alla fall sundare, fanbärare för den libertarianska delen av det republikanska partiet än Ron Paul.

Johnson tar ofta i sin argumentation för libertarianska ståndpunkter en pragmatisk utgångspunkt i medborgarnas vardagsliv, snarare än i de dogmer som kännetecknar Pauls argumentation. Han har exekutiv erfarenhet både från politiken (Paul har bara suttit i representanthuset) och näringslivet. Johnson har heller inte Pauls bagage av vansinniga konspirationsteorier och grumliga bakgrund när det gäller ras och Israel.

Men kanske är det också hans mer jordnära argumentation som gjort att han haft svårt att göra inbrytningar i Pauls väljarbas. Som gjort att han inte nått samma omfattande, nästintill fanatiska, stöd som gjort att Paul nu leder alla nya opinionsmätningar som görs i Iowa.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Gary Johnson

Det talas mycket om hur de republikanska gräsrötterna av idag har en mycket negativ uppfattning om den löst definierade grupp som kallas för “det republikanska partietablissemanget”. Man upplever, bland mycket annat, att etablissemanget förhindrat en konservativ utveckling tidigare år genom att “trycka ner” moderata kandidater i halsen på GOP-väljarna.

I detta ska också en stor del av förklaringen till Mitt Romneys problem att nå över 25% i opinionsmätningarna finnas. Liksom förklaringen till att Newt Gingrich, trots den hagelstorm av kritik och politiska och personliga angrepp som riktats mot honom från republikanska partihöjdare och moderata och konservativa mediaprofiler sista veckan, trots allt fortfarande ligger före Mitt Romney i opinionsmätningarna.

Av den anledningen blev jag ganska förvånad när jag tittade igenom en opinionsmätning från demokratiska Public Policy Polling i veckan.

Mätningen, som är gjord i Iowa, visar på följande läge i väljarsympatier inför torsdagens debatt i Sioux City:

Newt Gingrich 22%
Ron Paul 21%
Mitt Romney 16%
Michelle Bachmann 11%
Rick Perry 9%
Rick Santorum 8%
Jon Huntsman 5%
Gary Johnson 1%

I mätningen har de 555 svarande dessutom frågats om deras syn på det republikanska partietablissemanget. 31% har en positiv inställning till detsamma, 31% har en negativ inställning och 18% är osäkra. En ganska hög negativ siffra (om än inte särskilt förvånande), med tanke på att det trots allt rör sig om republikanska väljare.

Det intressanta här är att när man tittar på de olika kandidaternas sympatisörer så är Newt Gingrich väljare de som faktiskt är mest positivt inställda till partietablissemanget:

Newt Gingrich, 31% stöd hos de som är positivt inställda till GOP-etablissemanget/18% hos de som är negativt inställda.
Ron Paul 13%/34%
Mitt Romney 17%/10%
Michelle Bachmann 9%/9%
Rick Perry 10%/4%
Rick Santorum 5%/12%
Jon Huntsman 3%/7%
Gary Johnson 3%/2%

Vilket ger följande ranking av kandidaternas stöd från etablissemangspositiva kontra etablissemangsnegativa:

Newt Gingrich +13
Mitt Romney +7
Rick Perry +6
Gary Johnson +1
Michelle Bachmann +/- 0
Jon Huntsman -4
Rick Santorum -7
Ron Paul -21

Att libertarianske Ron Pauls väljare är mest negativt inställda till partietablissemanget är inte särskilt oväntat, däremot tycker jag att det är oväntat att Newts väljare inte är det i större utsträckning. Vad beror detta på? Inte vet jag. Kanske finns det en skillnad i medias och väljarnas syn på vad som egentligen konstituerar “det republikanska partietablissemanget”?

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Newt Gingrich

Iowas största tidning, Des Moines Register, ställde sig idag bakom Mitt Romneys presidentkandidatur: Mitt Romney Best to Lead. Ett viktigt stöd för Romney, i den svåra kamp han just nu för inför nomineringsmötena i staten den 3 januari.

Eller? Newt Gingrich valde, inte oväntat, att peka på att Des Moines Register inte är en konservativ tidning och att stödet till Romney bara understryker att han är mindre konservativ än Newt: Liberal Des Moines Register Supporting Romney Indicate Who The Conservative Is. Viktigare är kanske då att New Hampshires största tidning, konservativa New Hampshire Union Leader, stöder Gingrich.

På tal om det så finns det fler tidningar i New Hampshire som inte håller på Mitt, staten som han i praktiken måste vinna för att ett favoritfall inte ska vara ett faktum i 2012 års republikanska presidentnominering.

Idag gick nämligen både Keene Sentinel och Valley News ut och ställde sig bakom Jon Huntsmans kandidatur: Huntsman gets New Hampshire newspaper endorsements.

Vad betyder då sådana här endorsements? Expressens valbloggare Mats Larsson påpekar att John McCain fick stöd av Des Moines Register 2008, och han vann ju även nomineringen. Men effekterna av Des Moines Registers stöd kan ju antas vara tämligen begränsade utanför Iowa… Och staten vanns som bekant av Mike Huckabee. McCain slutade visserligen fyra, precis bakom Fred Thompson,  vilket var starkt med tanke på att han inte kampanjade alls i staten.

På den demokratiska sidan stödde Des Moines Register Hillary Clinton – som slutade trea i Iowa bakom Barack Obama och John Edwards.

Större betydelse än dagens endorsement har nog som sagt annars det faktum att Mitt inte fick stöd av Union Leader (och de tidningar som stödjer Huntsman). Med tanke på att förväntningarna på Mitt varit så skyhöga i New Hampshire, med kampanjfokus i staten och en enorm ledning i opinionsmätningarna fram till sista veckorna, så kan varje sådan här detalj ses som ett tecken på Romneys svagheter som kandidat.

Och man kan ju avsluta med lite kuriosa för att måla upp lite fler moln på Romneys himmel: 2008 endorsade Union Leader McCain och Clinton – som bägge vann i New Hampshire.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Newt Gingrich, Mitt Romney

Jag hade fel. På twitter förutspådde jag i torsdags att den republikanska primärvalsdebatten i Sioux City, den sista innan Iowas nomineringsmöten den 3 januari, skulle bli en tuff historia med (framför allt) mycket attacker mot Newt Gingrich. Jag tror knappast att jag var den ende som trodde så, men istället fick vi se en ganska snäll debatt där det egentligen bara var Michelle Bachmann som var ordentligt på krigsstigen med angrepp mot Newt Gingrich gällande de lobbyingpengar han tagit emot från federala bolåneinstitutet Freddie Mac) och Ron Paul (gällande Irans kärnvapenprogram, som Paul inte såg som något säkerhetshot).

Här följer meningsutbytet mellan Gingrich och Bachmann.

Till skillnad från förra helgens debatt, var det ganska lugnt i torsdags, och debatten förändrade inte särskilt mycket av läget i nomineringsprocessen. Trots det vill jag utnämna två kandidater till små vinnare, och två kandidater till två förlorare, i debatten.

Vinnare:

Newt Gingrich.
Jag trodde att Gingrich, som bär på ett enormt politiskt och personligt bagage, skulle attackeras hårt från de mer konservativa kandidaterna. Michelle Bachmann, Rick Perry och Rick Santorum, måste vinna stora delar av det konservativa väljarstöd som Gingrich just nu har grepp om, för att överleva (kandidatur-mässigt, alltså…) Iowa. Debatten i torsdags var deras sista chans att, inför en TV-debattpublik på sju miljoner, peka på att de är betydligt mer konservativa än Gingrich.

Men Gingrich kom lindrigt undan, och dominerade istället scenen med eldig retorik, humor och konservativa “kodfraser” (han önskade en “Merry Christmas“, det uppskattades säkert av Iowas många evangelikala väljare, och kallade Barack Obama för en “Saul Alinsky radical”).

Med tanke på (en svag trend av) vikande stöd i väljaropinionen dagarna innan debatten, och det smörgåsbord av potentiella angreppspunkter konkurrenterna har att tillgå, var Newt Gingrich en vinnare i torsdags natt.

Michelle Bachmann.
Gjorde bra ifrån sig även förra helgen, och det finns ett litet hopp kvar för hennes kampanj – som såg ut att vara helt tom i tanken i oktober när hennes New Hampshire-personal lämnade, pengarna var slut och stödet minimalt.

Hennes angrepp på Newt och Ron Paul var välartikulerade, och hon visade igen att hennes debattkompetens är större än att bara gapa om att Barack Obama ska bli en “one-term president”. Framför allt meningsutbytet om Iran med Ron Paul var bra för henne, då hon säkert hade 70-80% av primärvalsväljarna på sin sida i det.

Förlorare:

Ron Paul.
Inledde starkt när han fick prata ekonomi, och framför allt när han kommenterade sin potential i ett presidentval med att säga ungefär att “alla på den här scenen kan slå Barack Obama, det är ingen snack om saken”.

Sedan kom delen med utrikespolitik och det var tydligt att Pauls uppfattning är ganska extrem i frågan. Rick Santorum och Michelle Bachmann angrep honom, och det blev återigen tydligt att han har ett tak på väljarstöd som nog ligger på absolut max 25-30%. Att amerikanska folket, och även republikanerna är trötta på krig och nation building, innebär inte att de ser det som oproblematiskt att Iran skaffar sig kärnvapen.

Jon Huntsman.
Har bytt kampanjstil de senaste 1-2 månaden och kör hårt på att visa att han är mer konservativ än Newt Gingrich och Mitt Romney. Hans opinionsstöd är också klart starkare nu än för en månad sedan, och trots att han inte kampanjar i Iowa alls så har han gått framåt även där (5% i två mätningar förra veckan). Men inte mycket av det han sa i torsdags fick honom att sticka ut i sammanhanget. Gjorde ur det perspektivet en blek och ganska torr insats. Intressant dock att han, lite i skymundan, sa sig kunna få Kina att börja respektera mänskliga rättigheter och demokrati.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Newt Gingrich

Libertarianen Ron Paul kör den hårda stilen i en ny TV-reklam som ska visas i New Hampshire och Iowa, där han ligger tvåa bakom Newt Gingrich i en ny opinionsmätning.

Hans starka kampanjorganisation och lojala supportrar gör att han mycket väl kan åstadkomma en skrällseger i Iowa, men så mycket längre kan han nog inte komma med sina radikala nedskärningsidéer. Hans utrikespolitiska isolationism och säkerhetspolitiska program gör att det nog finns ett tak för han stöd på, säg, 30% av den republikanska väljarkåren, som han inte kan överstiga.

Var uppe igår inatt och kollade på Fox News republikanska primärvalsdebatt från Greenville, South Carolina. Temperaturen i kampen om vem som ska bli republikanernas presidentkandidat till valet 2012 har väl hittills legat på kylskåpsnivå, och nattens batalj skrev väl knappast heller någon politisk historia.

För- och eftersnacket har faktiskt handlat mer om de som inte var där än om de som var där.

******

Vem som än vinner den republikanska nomineringen tippas få väldigt svårt att slå Barack Obama i valet den 6 november nästa år. Det finns nämligen ingen riktigt stark kandidat eller klar favorit som sticker ut, och hos alla de mest omtalade namnen finns flera svagheter att peka på. Lägg där till att det republikanska partiet just nu dras med slitningar mellan den mainstream-falang som företräds av “partietablissemanget” och de mer radikala högerpopulister som går under samlingsbeteckningen The Tea Party, samt det faktum att Barack Obama tack vare allt detta antagligen kommer att ha ett starkt ekonomiskt övertag på sin motståndare.

Och det är väl därför som flera tunga namn dragit sig ur startblocken redan innan startskottet för primärvalscirkusen gått på allvar. Haley Barbour (guvernör, Mississippi), Chris Christie (guvernör, New Jersey), Bobby Jindal (guvernör, Louisiana), Mike Pence (kongressledamot, Indiana), John Thune (senator, South Dakota), Jeb Bush (f.d. guvernör, Florida, George W. Bush yngre bror), Rick Perry (guvernör, Texas) och Scott Brown (senator, Massachusetts) har alla varit brett omtalade som möjliga kandidater det senaste året. Samtliga har deklarerat att de inte kommer att ställa upp.

Sarah Palin (f.d. guvernör, Alaska, republikanernas f.d. vice presidentkandidat), Mike Huckabee (f.d. guvernör, Arkansas), Mitch Daniels (guvernör, Indiana), Donald Trump (fastighetsmogul, mediapersonlighet), John Huntsman Jr. (f.d. USA-ambassadör i Kina), Michelle Bachmann (kongresskvinna, Minnesota) och Rudy Giuliani (f.d. borgmästare, New York City) är alla tunga namn. Ingen av dem har fortfarande bestämt sig/tillkännagivit om de kommer att kandidera.

Och till råga på allt: Varken Newt Gingrich (f.d. talman i representanthuset, Georgia) och Mitt Romney (f.d. guvernör, Massachusetts), som bägge startat en så kallad exploratory committee (det första steget till en full kandidatur) brydde sig om att åka till debatten inatt.

******

Kvar på podiet i Peace Center i Greenville fanns fem tappra män:

- Gary Johnson (f.d. guvernör, New Mexico)
Libertarian som sticker ut som den med den mest liberala synen på abort av alla presumtiva kandidater. Huvudfokus i hans kampanj är USA:s budgetunderskott. Ärlig och kompetent, men för frihetlig både ekonomiskt och socialt för att kunna vinna nomineringen.

- Ron Paul (kongressman, Texas)
Den republikan som drog in överlägset mest pengar i primärvalscykeln 2008. 76-årig libertarian som leder en brokig rörelse av aktivister som förenas i sin kritik av en svällande federal statsmakt och som inte direkt tillhör huvudfåran i det republikanska partiet. Har kallats kongressens mest konservative ledamot de senaste 75 åren. Libertarianska partiets presidentkandidat 1988 är lika chanslös den här gången som för fyra år sedan.

- Herman Cain (pizzamogul)
Politiskt oerfaren entreprenör som står långt till höger inom det republikanska partiet. Allmänt sedd som totalt chanslös, men stod nog definitivt som debattens vinnare.

- Rick Santorum (f.d. senator, Pennsylvania)
Socialkonservativ ytterlighetskandidat som jämfört homosexualitet med polygami och åkte på storstryk mot Bob Casey Jr. när han försökt bli omvald till en tredje mandatperiod som senator 2006. Karismatisk, men tämligen chanslös.

- Tim Pawlenty (f.d. guvernör, Minnesota)
Den ende av nattens kombatanter med realistisk möjlighet att vinna nomineringen. Lite torr, men visade styrka när han vann två mandatperioder som guvernör i den ganska vänstervridna delstaten Minnesota. Lämnade dock efter sig ett av USA:s största budgetunderskott när han avgick för ett par månader sedan, vilket kan komma att ligga honom i fatet i primärvalet. Tillhör åsiktsmässigt republikanska partiets mainstream, var nära att bli John McCains vicepresident-kandidat 2008.

För mer om kandidaterna, se gärna wikipedia-artikeln om primärvalet.

******

Debatten… (inbäddad längst ner)
… blev en ganska lugn historia. Gary Johnson pekade på att drastiska nedskärningar krävs för att balansera budgeten och blev utbuad för att han vill tillåta abort tills fostret nått en ålder där det klarar sig utan modern. Ron Paul, en stark retoriker med “snäll farbror-framtoning”, hävdade som vanligt states’ rights och sa “Get out of it!” när den federala statens rätt att förbjuda gayäktenskap diskuterades. Både Johnson och Paul fick möjlighet att visa upp sina drogliberala åsikter, vilket inte heller gick särskilt väl hem hos publiken i Peace Center.

Herman Cain drog ner störst applåder med sin common sense conservatism, och den smått kontroversielle Rick Santorum hade lite vassare kanter i sin retorik.

******

Vinnare:
Herman Cain. Tog Fox News tittarpanel med storm och gjorde ett ganska slipat intryck i debatten. Är väl för okänd och lite för extrem för att få något större stöd, men visade att han bör kunna attrahera en del alienerade konservativa och hänga på ett tag i det här racet. Slutanförandet innehöll dock bara konservativa klyschor och sa inget alls. Skräller han vid Ames Straw Poll i sommar?

Förlorare:
Tim Pawlenty. T-Paw hade egentligen inte så mycket att vinna på att vara med i det här sällskapet, mer än att som relativt okänd nationellt visa upp sig inför konservativa kärnväljare. Var dock allt för slätstruken i debatten, och jag är inte imponerad av hans stela kroppspråk. Hans chans ligger nog i att försöka hänga med och hoppas att de tyngre kandidaternas negativa bagage sänker dem en efter en. Enda gången han stack ut var egentligen då han pekade på sin bakgrund i en arbetarfamilj: “I’ve lived the American Dream”.

Mitt Romney och andra no-shows. Det är trots allt så att alla republikaner som sedan 1980 vunnit South Carolinas primärval, som ligger strategiskt tungt i tiden strax innan Super Tuesday, också vunnit den republikanska presidentnomineringen. Att få en image av att man “dissar” den sydkarolinska väljarkåren kan bli dyrbart. Eller hade Mitt Romney haft mer att förlora på att åka till Greenville igår? Hade han fått höra allt för mycket om sin allmänna sjukvårdsförsäkring som han införde som guvernör i Massachusetts?

Personligen gillade jag annars Gary Johnsons fokus på harm reduction när drogfrågorna avhandlades. Han pekade på att 50% av den amerikanska polisens resurser går till att jaga droganvändare, och att USA är det land i världen som har störst andel av sina medborgare i fängelse.

******

Gött i alla fall för oss amerikanska politiknördar att primärvalssäsongen dragit igång lite grand nu. Titta gärna in här på bloggen framöver för fler analyser av cirkusen.

I sällskap av Brorsson och Mr Green blev det stabil division 7-fotboll på Alströmervallen igår kväll: Väsby FK-Hjärnarps GIF 1-2.

Men jag håller inte med Helsingborgs Dagblads referat om att oavgjort skulle varit ett rättvist resultat.

Visst var Väsby det bättre laget i inledningen av den andra halvleken. Men efter att bortalagets målskytt Halil Hyseni blev utvisad med dryga 20 minuter kvar att spela, så hade ärligt talat inte Väsby särskilt mycket ordnat spel.

I jakten på kvittering blev man allt mer desperata, och man hjälptes inte av att mittbacken Martin Madsen åkte ut i minut 83, efter sin andra vårdslösa tackling.

Och i den första halvleken var det mycket tydligt vilket lag som leder serien: Hjärnarp var överlägset efter de inledande 15.

Den blixtsnabba kontringen signerad förra årets succéduo Håkan Müller (hela Nordvästskånes skyttekung 2010 med 35 mål) och Pascal Persson Snede, var matchens bästa sekvens och gav Väsby en tidig ledning. Trots det borde kanske Hjärnarps ledning varit större än 1-2 i paus.

- Om jag vet något lag som har karaktär, personlighet, starkt band mellan spelarna och som inte är rädd för svåra situationer – då är det Inter. Det är svårt att vinna med 4-0, men vi kommer försöka.

“Vi”. Det är klass.

Så här går det:

Inter – Schalke 04

Vinnare: Inter (55/45-chans)

De två “jokrarna” som är kvar i Champions League-leken. Inter öser på framåt, och har gjort 47 mål på 20 tävlingsmatcher sedan Leonardo tog över som tränare. Samtidigt har försvarsspelet lämnat väldigt mycket i övrigt att önska, vilket inte minst märktes i bägge mötena mot FC Bayern där dammluckorna var vidöppna bakåt. Tyskarna hade chanser för att göra ett tvåsiffrigt antal mål, men åkte ut på sin extrema ineffiktivitet. I första mötet här är dessutom Lucio, lagets viktigaste försvarare, avstängd. Schalke har också en galen säsong, där man förlorat mer än man vunnit i Bundesliga. Samtidigt har man slagit lag som Lyon, Benfica och Valencia i Champions League, och på topp har man en pånyttfödd Raul. Gör man mål på Giuseppe Meazza i första mötet (vilket jag faktiskt skulle vilja säga är troligt), har man mycket bra chans att gå vidare. Inter har dock så många matchvinnartyper att jag tror man kan göra mål i Gelsenkirchen också. Mycket knapp fördel för Nerazzurri.

Real Madrid – Tottenham

Vinnare: Real Madrid (65/35-chans)

Spurs är turneringens stora positiva överraskning så här långt. Ett övertygande gruppspel med en ruskigt tempostark och frejdig offensivfotboll följdes av ett dubbelmöte med Milan där man visade att man även behärskar klassisk kontinental Champions League-defensiv. Jag tror att man har en chans mot Real också, men Mous grabbars CL-fokus är nu totalt och man har trots allt en offensiv som är två strån vassare än Milans. Tottenham kommer att stå emot bra, men inte så bra att man går vidare.

Barcelona-Sjaktar

Vinnare: Barcelona (90/10-chans)

Sjaktar har gjort det mycket bra hittills, men Barca är världens klart bästa lag för tillfället. Nyckeln ligger i första mötet på Camp Nou, om Sjaktar på något sätt lyckas stänga till här (FCK har visat att det inte är omöjligt) kan det bli en mardrömsretur för katalanerna i Ukraina. Men sannolikt gör Barca sina 2-3 mål och returen blir ett sömnpiller.

Chelsea – Manchester United

Vinnare: Manchester United (60/40-chans)

Trots skadeproblemen i backlinjen, så tror jag att United kommer att fixa ett kryss i första matchen mot Stamford Bridge. Man brukar ha en förmåga att stänga in i de här CL-matcherna på bortaplan, och sedan ska man ha alla möjligheter att slå Chelsea hemma i returen och därmed gå vidare. Rooney har hittat storformen igen. Chelsea är lite svårbedömt, formen har varit upp och ner under säsongen, och sedan i höstas mestadels ner. Har Ancelotti något ess i rockärmen?

Danmark mötte Senegal på torsdagskvällen och så klart handlade allting om Simon Kjærs olyckliga skada. Den mycket lovande Palermo-backen gick sönder i slutminuterna, och de tidigaste rapporterna i TV2 talade om en korsbandsskada. Någon timme efter matchen fick vi istället veta att det troligen rörde sig om en ledbandsskada.

Inget är bekräftat, dock men det mesta talar för att Kjær missar VM, även om dansk press sätter sitt hopp till det faktum att Kjær trots allt kunde ta sig fram utan kryckor på väg till spelarbussen för avfärd till Helsingør efter match.

Annars var Kjær, tillsammans med mittbackskollegan Daniel Agger, ett av få utropstecken i VM-genrepet som de røde og hvide vann med 2-0. Mittbacksparet, i sin blott fjärde landskamp tillsammans, agerade mycket stabilt matchen igenom (mot ett motstånd som i och för sig var väldigt tamt).

Och i ett danskt landslag som känns ganska ospännande och halvblekt inför VM är det den defensiva stabiliteten som man måste räkna med för att komma någonstans. Framåt ser det nämligen väldigt tunt ut.

Jonaldo, JDT, Jon Dahl Tomasson, spelade som vanligt i nummer 9-rollen, men den gamle målspottaren är helt ur slag. Han var mycket tam i boxen, och försvann under långa stunder ur matchen. På flankerna var Dennis Rommedahl och framför allt formlöse Thomas Kahlenberg nästan lika bleka.

Och trots ett mycket stort danskt bollinnehav, orkestrerat av spelare som den stabile Christian Poulsen och Jakob Poulsen, skapade man ganska få målchanser.

Ofta var det väldigt tomt och tunt inne i offensivt straffområde och det vill nog till att Nicklas Bendtner ges chansen från start som centerforward i danskarnas 4-3-3 om det ska bli något större målskytte i Sydafrika.

Men bakåt såg det alltså bra ut, och bland utropstecknen kan man också nämna gröne Mikkel Beckmann som på mittfältet gjorde en helt OK insats i sin tredje landskamp. Den bollskicklige inhopparen Thomas Enevoldsen, Groningen, hann också göra ett snyggt mål.

Låt oss nu bara hoppas att Simon Kjær på något mirakulöst sätt inte är allvarligt skadad, och kan spela VM. Det skulle kännas så oerhört orättvist om den unge jylläningens stora äventyr skulle sluta så här nära målet – i en betydelselös match mot ett oinspirerat senegalesiskt B-gäng. För att inte tala om hans eventuella bortavaros negativa inverkan på Danmarks möjligheter till avancemang från VM:s grupp F.