Den legendariske NBC-journalisten Tom Brokaw kommenterar här kort det republikanska primärvalet och sätter det i ett historiskt perspektiv.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Den republikanska primärvalssäsongen har hittills varit en enda lång berg-och-dal-banetur genom Lustiga huset: Donald Trump, Michele Bachmann, Herman Cain, Rick Perry.

Newt Gingrich kollapsade, återuppstod, föll igen och de senaste dagarna har det varit dags för den senaste dramatiska vändningen i racet: The Newt Resurrection.

Efter svaga resultat i Iowa och New Hampshire såg Gingrichs möjligheter att bli president ut att vara historia. Men han kom trots allt in i South Carolina med ungefär 20% stöd från statens republikanska väljarkår, och till skillnad från i New Hampshire så visade sig hans negativa anti-Mitt-kampanjande fungera väldigt bra i The Palmetto State.

Efter New Hampshire såg Mitt Romney ut att vara oslagbar. Han ryckte åt sig en stor ledning i South Carolina och det såg inte ut att finnas något rimligt scenario där han skulle kunna tappa greppet om den republikanska presidentnomineringen. Viktigast: Det fanns ingen rimlig baneman i startfältet. Den 14 januari skrev The Fiscal Times:

Romney is clearly winning a feud with Gingrich that began in December before the Iowa caucuses and has become the most bitter fight in the selection of a Republican challenger to Democratic President Barack Obama in November’s general election.

In a question asked of Republicans and Democrats, the poll found South Carolina voters would favor Romney over Obama by 46 percent to 40 percent. Asked who they would choose if the nomination contest were solely between Romney and Gingrich, 62 percent of Republicans picked Romney and 30 percent went for Gingrich.

Senior Republican figures and business executives have berated Gingrich for painting multi-millionaire Romney as a ruthless corporate raider. Many Republican voters are also turned off by the attacks, highlighted in a video documentary produced by a funding group that backs Gingrich. “I think those attacks are misguided. The process of any economy has long been one of creative destruction. Some things grow and some things disappear,” said Steve Matthews, a lawyer from Columbia, South Carolina, who plans to vote for Romney.

Detta skrevs alltså lördagen den 14 januari, för åtta dagar sedan. Och idag, söndagen den 22:e, har Newt Gingrich precis sopat banan med Mitt Romney i South Carolina.

40% av rösterna mot 28% för Romney, och enligt CNN:s vallokalsundersökning: en total knockout för Gingrich, med vinster över hela linjen i nästan alla väljargrupper.

Viktigast är kanske att Romney varken slår Gingrich bland väljare som tycker att ekonomin är viktigast eller att det viktigaste är att besegra Barack Obama – hans kampanjs två tyngsta selling points.

Vad är det egentligen som hänt? Enligt min bedömning står förklaringen till omkastningen att finna i tre orsaker: 1) Newt Gingrichs starka insatser i veckans bägge debatter. 2) Mitt Romneys bakgrund i Bain Capital, debatten kring hans förmögenhet och skatter, och hans “I like to fire people”-kommentar. Detta skadar både hans trovärdighet som potentiell valvinnare mot Obama, och hans trovärdighet som jobbskapare – framför allt i en stat som South Carolina med mer än 10% arbetslöshet. 3) Newt Gingrich negativa kampanjande har trots allt (se citatet från The Fiscal Times ovan) fungerat. Han har presenterat Romney som en “Massachusetts moderate” och lyckats med att sätta hans bakgrund i näringslivet i dålig dager.

Nu sitter vi på nytt med ett helt öppet primärvalsrace. Frågan är: Hur mycket skada kan Gingrich tillfoga Romney utanför södern? Han har trots allt varit långt efter Mitt i Iowa och New Hampshire. Och hur stor nackdel kommer han att ha av sin underlägsna  kampanjorganisation?

En annan fråga är: Vilken roll kommer Rick Santorum att spela framöver? Trots att Gingrich samlade en mycket stor andel av de mest konservativa väljarna, så gjorde Santorum ändå ett helt OK resultat (17%). Med tanke på att Newt Gingrich har en förmåga att göra bort sig med jämna mellanrum så kan det nog vara vettigt för Santorum att hänga med ett tag till, och fortsätta sitt försök att bli den siste “anti-Mitt-kandidaten”.

Beklagar för övrigt lågfrekvent bloggande på sistone, har haft mycket att göra i arbetslivet.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, South Carolina, Mitt Romney, Newt Gingrich

Har idag en artikel på Newsmill om Jon Huntsman, där jag kort motiverar varför den förre Utah-guvernören och ambassadören bör bli USA:s bästa president.

En ännu kortare motivering kan jag ge här: Jon Huntsman är den mest frihandelsvänliga kandidaten, han har ett moderat, borgerligt, temperament, decentralistiska impulser, han vågar säga det som är rätt även om det avviker från partilinjen, han är inte rädd att samarbeta över partigränserna, har ett intressnant reformprogram för att rensa upp i den korrupta kongressen, samt en stabilt borgerlig skattepolitik.

Läs artikeln här: Obamas förre ambassadör kan bli en förträfflig president.

Hur går det då inatt i New Hampshires primärval? I morse skrev jag om en svagt positiv trend för Huntsman i opinionsmätningarna i New Hampshire, och den bilden har förstärkts i dagens polls – det är praktiskt taget dött lopp mellan Ron Paul och Jon Huntsman just nu. Och med den starka medvind som han faktiskt tycks ha med sig in på valdagen, så tror jag faktiskt att Huntsman gör en Rick Santorum och slutar tvåa bakom Mitt Romney.

Hur mycket medvind kan betyda för valresultatet visar väl inte minst Rick Santorums andraplatsfinish i Iowa, och John McCains seger i New Hampshire för fyra år sedan – då han vida överträffade opinionsmätningarnas prognos.

Romney har haft en tuff avslutning på sin New Hampshire-kampanj, och jag gissar att han kommer att underprestera,  (det vill säga, inte vinna så klart som man trodde för några dagar sedean) vilket öppnar upp det republikanska racet något mer inför fortsättningen. Om Newt Gingrich når hyfsat stöd, kan han få med sig medvind in i South Carolina, och ge Romney en riktigt tuff match där. Rick Santorum? Nja. New Hampshires väljarkår är inte hans, och nog känns det som att hans vind i segeln mojnat lite sista dagarna.

Resultatgissning:
Romney 34%
Huntsman 23%
Paul 20%
Gingrich 14%
Santorum 7%
Perry 1%
Roemer 1%

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, New Hampshire, Jon Huntsman

Mitt Romney har inte haft någon fantastisk avslutning på New Hamsphire-kampanjen.

Amerikanska Nyhetsanalyser rapporterar om ett par mindre gaffes: Romney gör några klumpiga uttalanden. Efter en lugn lördagskväll i ABC News debatt, fick han problem i söndagseftermiddagens Meet The Press-debatt. Och Newt Gingrich fortsätter att angripa Romneys tid vid Bain Capital och säger att han är en “Massachusetts moderate” – mest av allt visserligen för att skada honom i South Carolina, som har primärval den 21 januari.

Inget av detta kommer att indra Mitt Romney från att vinna New Hampshires primärval natten mot onsdag. Problemet för Romney, som under hela primärvalssäsongen haft en stor ledning i staten, är att han måste vinna stort för att få någon medvind med sig in i South Carolina. De två opinionsmätningar som släpptes på måndagen, gjorda lördag-söndag, pekar på en klar nedgång i stödet för Romney.

I PPP:s mätning når han 35%, och i Suffolks 33% – att jämföra med RealClearPolitics-genomsnittet som för någon dag sedan visade hans stöd runt 41%.

Samtidigt kan man också notera en svag positiv trend för Jon Huntsman och Newt Gingrich, och är det något som Romney ska vara rädd för så är det scenario där han själv slutar med ett valresultat om 30-35%, samtidigt som Huntsman eller Gingrich överraskar positivt, slår Ron Paul, och slutar tvåa med runt 20%. I så fall är det en vingklippt Romney som står inför tuffa tio dagar i South Carolina. Framför allt om han ställs mot en “pånyttfödd” och stridslysten Newt Gingrich i den konservativa sydstaten.

Missa inte heller Walter Shapiros artikel om bristen på entusiasm i årets New Hampshire-primärval: This Is The Most Boring New Hampshire Primary Ever.

Ser även att Dagens Nyheter har en ganska bra redogörelse av läget inför valet: Bara en storseger räcker för Romney.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, New Hampshire, Mitt Romney

Ja, det är kanske ett understatement men: Det blev sjukt spännande igår natt. Det skilde sällan mer än hundra röster mellan Rick Santorum och Mitt Romney, och till slut vann den senare med åtta röster. DN har en rätt bra sammanfattning av händelserna: Åtta röster avgjorde Iowa-rysare.

I min prognos igår natt gissade jag på Santorum-vinst, men underskattade Romney. Resultatet blev (med min prognos inom parantes):

1. Mitt Romney, 25% (20%)
2. Rick Santorum, 25% (25%)
3. Ron Paul, 21% (21%)
4. Newt Gingrich, 13% (12%)
5. Rick Perry, 10% (11%)
6. Michele Bachmann, 5% (8%)
7. Jon Huntsman, 1% (2%)

Segern till trots så hade Romney höjt insatserna i veckan innan valet genom att förutspå seger, och därför tycker jag inte egentligen att segern säger så mycket. Han har fortfarande 75% av de republikanska väljarna mot sig och trots fyra års i det närmaste konstant valkampanj och favoritstatus, så slog han inte ens sin Iowa-notering från 2008: 25,2% (Han fick 24,6% igår).

Annars var den stora grejen såklart att Rick Santorums sena, sena, surge, fortsatte in i valet. Åtta röster från seger är såklart en jätteframgång för Santorum, som var helt uträknad för bara tre veckor sedan. För att krydda det så höll den socialkonservative Santorum ett värderingsladdat segertal som jag tycker var riktigt, riktigt, bra:

Han anknyter till sina arbetarklassrötter och historien om hans gruvarbetar-farfar som invandrade från Italien, ger hans kandidatur en väldigt tilltalande personlig touch som jag tycker att Mitt Romney saknar. Kandidat Rick Santorum har den där berättelsen som framgångsrika kandidaturer har.

Att han sedan propagerar mot frihandel är ju en annan sak…

Hur länge räcker hans socialkonservatism och blue-collar-fokuserade retorik i det här racet? Ja, kanske inte så länge. Han har ännu inte fått möta den där mediatvätten som alla uppstigande kandidater får göra, och i hans förflutna som Pennsylvania-senator finns mycket för de andra kandidaterna att peka på.

Han har, mig veterligen, långtifrån samma frapperande bagage som Newt Gingrich, eller ens Ron Paul och Mitt Romney, men Rick Santorum är en George W Bush-republikan i en tid då George W Bush-republikaner inte är populära i republikanerna.

Han har varit en stor fan av välfärdssatsningar och federala utgifter överlag, och kan med sina lobbyistkopplingar lätt målas upp som urtypen av en Washington insider.

Men vid något tillfälle i det här racet kommer det att kvarstå ett konservativt alternativ till Mitt Romney, och det gäller för Santorum nu att försöka överleva längre än Newt Gingrich och Rick Perry.

Dessa båda slutade förresten fyra och femma i Iowa. Och höll ganska olika typer av tal…

Medan Newt Gingrich framstod som bitter och mest verkar stanna kvar i racet för att underminera Romneys chanser som hämnd för dennes negativa reklamkampanj i Iowa (inte första gången Newt visar sina dåliga sidor och vilken direkt horribel kandidatur han driver), sade Rick Perry att han skulle åka hem till Texas för att “tänka över” sin kandidatur.

Sådant brukar ju innebära att man är på väg att dra sig ur, men istället var det Michele Bachmann som på onsdagen avbröt sin kampanj, medan Rick Perry reste till South Carolina för att fortsätta sitt försök att bli president. Tydligen ska de Texas-donatorer som göder hans kampanj övertalat honom att fortsätta.

Jag vill inte räkna ut Perry än. Han har fortfarande pengar kvar i kampanjkassan och ifall Newt Gingrich inte gör bra ifrån sig i New Hampshire (som Perry inte verkar bry sig om att kampanja i), så har han faktiskt en chans att slå Romney i South Carolina.

Fem dagar kvar nu till New Hampshires primärval!

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Iowa, Rick Santorum, Mitt Romney

Buddy Roemer, före detta kongressman (1981-88) och guvernör (1988-92) från Louisiana, har fört en ganska förbisedd presidentvalskampanj långt ifrån medias strålkastarljus.

Under hösten har ju som bekant stort fokus i det republikanska primärvalet riktats mot de TV-sända debatterna, och Buddy Roemer har hittills inte varit med i en enda.

Flera gånger har han hamnat precis under opinionsstöds- och penninggränserna för att ta få vara med i debatterna, och som ett resultat av det så har de flesta amerikaner inte någon aning om att Roemer faktiskt kandiderar i presidentvalet.

Roemers politiska budskap är populistiskt, med udden riktad mot korruptionen, särintressen och “the power of money” i Washington, DC. Han är den enda av de republikanska presidentkandidaterna som tagit ställning för Occupy-rörelsen, och utmärkande för hans kampanj är att den bara tar emot donationer om max 100 dollar.

Hans rättframma kampanjstil och budskap hade säkert kunnat ge honom ordentligt med opinionsstöd och uppmärksamhet i det politiska klimatet anno 2012, om han bara fått vara med i debatterna. Debatternas stora betydelse och den makt över dagordningen som detta faktum ger de stora TV-bolagen, exempelvis alltså genom sållningsprocessen när det gäller kandidaters deltagande, är viktigt att diskutera inför kommande valrörelser och Buddy Roemers kampanj är ett bra exempel på det.

Trots att han inte varit med i debatterna har dock Buddy Roemer, som satsar helhjärtat på New Hampshire där årets första primärval (Iowa kör som bekant caucus den 3 januari) hålls den 10 januari, på sistone fått en del uppmärksamhet i staten med “live free or die” som motto.

I många opinionsmätningar nämns han inte vid namn och stödet för honom noteras därför under “övriga kandidater”, men i den senaste New Hampshire-undersökningen från PPP når han sin högsta siffra hittills i väljaropinionen. Med 3% står han faktiskt lika stark som både Rick Perry och Rick Santorum.

Inför primärvalet i staten sänder lokala stationen WMUR och ABC en debatt på lördag, och Roemer satsar nu allt på att få vara med i den (i dagarna uppmanade för övrigt Boston Globe på ledarplats TV-bolagen att släppa in Roemer i leken). Gränsen för deltagande har satts till 5% i opinionsstöd, och på fredag offentliggör WMUR resultatet av en egen opinionsmätning. För att få en sista chans att visa upp sig i en TV-debatt satsar nu Roemer stora delar av sin ytterst begränsade kampanjkassa på TV- och radioreklam för att nå de magiska fem procenten på fredag: Roemer camp pressures networks, pollsters in search of “Roementum”.

Här är Roemer-reklamen som just nu visas på TV i New Hampshire:

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Buddy Roemer, New Hampshire

Ylva Johansson blev på Nyårsdagen den senaste i den långa raden av S-höjdare som mer eller mindre totalt sågar Håkan Juholts ledarskap och dennes möjligheter att leda socialdemokraterna till seger i valet 2014: Mycket att göra.

“Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året.”

Det låter ju rimligt och visst stämmer det att Håkan Juholts famlande ledarskap och personliga skandaler ligger bakom det senaste halvårets dipp i opinionsmätningarna.

Men saken är ju den att vi hört hela den här valsen förut, sett den utspelas så många gånger.

Det är inte Håkan Juholts fel att S är i ett krisläge. Hans inkompetens har förvärrat läget, men långt allvarligare för socialdemokraterna är den långsiktiga erosion av väljarstöd och idéproduktion som partiet lidit av under de senaste 25-30 åren, i synnerhet under det senaste dryga decenniet.

Socialdemokraterna har under de senaste sex valen noterats för fem av partiets sämsta resultat sedan 1930. De två senaste valresultaten har varit de sämsta i partiets historia sedan införandet av allmän rösträtt 1921. Detta under två partiledare, Göran Persson och Mona Sahlin, som inte hetat Håkan Juholt.

S kan mycket väl, om man gör sig av med Juholt, vinna regeringsmakten 2014. Men partiets långsiktiga problem gör man sig inte av med lika “lätt”.

För det första: Partiets traditionella väljarbas, LO-kollektivet och industriarbetarna, är ständigt minskande i Sverige. Under många år breddade man framgångsrikt väljarkåren i tjänstesektorn, men på senare år har man fått se dessa väljare i stor utsträckning gå över till det borgerliga blocket.

För det andra: Borgerliga reformer som jobbskatteavdraget och socialdemokraternas försvar av höga ersättningsnivåer i sjukförsäkringen och a-kassan har gjort att man allt mer sett ut som ett intresseparti för icke-arbetande. Endast 22% av de förvärvsarbetande röstade på socialdemokratiska arbetarpartiet i riksdagsvalet 2010. Försök att stoppa blödningen med post-modernt flum i sociala frågor har inte fungerat särskilt väl heller. De ganska små väljargrupper som är intresserade av sådant röstar nog hellre på Miljöpartiet (snart lika stora som S i Stockholm) eller Vänsterpartiet.

För det tredje: Partiets kanske största långsiktiga problem är dock idéutvecklingen. Den ter sig obefintlig i partiet idag. En partikultur präglad av top-down-styre, “inrättelse i leden”, farlig lojalitet och starka ledare har gjort S svältfött på nytänkande och därför har vi under oppositionsåren efter 2006 sett ett parti som inte hade mycket egna förslag att komma med – istället har man fått fokusera på att demonisera motståndaren.

Man bör här även nämna det faktum att socialdemokraterna i och med valförlusten 2010 inte längre är det självklara maktpartiet i svensk politik. Under glansdagarna attraherade man kompetent folk eftersom det helt enkelt var genom S man fick gå om man ville åstadkomma förändring via politisk makt. Den fördelen har socialdemokraterna inte längre. Därför tappar man inte bara kraft i idéproduktionen, utan även positionen som den mest kompetenta förvaltaren av statsapparaten.

Summa summarum: Inser inte sossarna att krisen är djupare och allvarligare än bara Håkan Juholt, så lär det bli som så att man återigen byter partiledare, sluter upp lojalt bakom den nye ordföranden – och förlorar val.

Karl Marx sa att “Historiska fenomen inträffar alltid två gånger – den första gången som tragedi, den andra som fars”. Tredje gången då?

Intressant. Andra bloggar om: politik, Socialdemokraterna, Håkan Juholt, Mona Sahlin, Ylva Johansson

När Rick Perry klev in det republikanska primärvalet sågs han som bekant som Räddaren som skulle ena partiet, bli Alternativet till Mitt Romney, vinna nomineringen och besegra Barack Obama.

Det har ju gått som det gått med det, men Perry drog in väldigt mycket pengar i början av sin kampanj, och många av dem har han lagt på TV- och radioreklam i Iowa, där han försöker få till en comeback för sin kandidatur.

Enligt uppgifter har det i stort sett inte gått att slå på en TV-apparat i Iowa under de senaste veckorna, utan att se Rick Perry i rutan.

Såhär mycket har kandidaterna lagt på TV-reklam i Iowa:

1. Rick Perry, 5,98 miljoner dollar
2. Mitt Romney, 4,29 miljoner dollar
3. Ron Paul, 2,78 miljoner dollar
4. Newt Gingrich, 1,59 miljoner dollar

Trots detta är det ju Rick Santorum som går som tåget i väljaropinionen just nu. Totalt har han spenderat 29881 dollar på hela Iowa-kampanjen…

Här följer en typisk Perry-reklam som sänts i Iowa på slutet:

Iowas största tidning Des Moines Register släppte för övrigt sin viktiga opinionsmätning på nyårskvällen. Den var utan skrällar, men underströk också de trender som synts under den senaste veckan: Mitt Romney har lite medvind, Rick Santorum har stor medvind, Newt Gingrich rasar och Michele Bachmann ser ut att vara fast i botten och riskerar tappa ytterligare stöd till Santorum och Perry, från väljare som inte vill kasta bort sin röst på en chanslös kandidat:

Mitt Romney, 24%
Ron Paul, 22%
Rick Santorum, 15%
Newt Gingrich, 12%
Rick Perry, 11%
Michelle Bachmann, 7%
Jon Huntsman, 2%

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Mitt Romney, Rick Santorum

Här är den! Casts comeback See That Girl, och visst levererar det mest 60-tals-inspirerade brittiska bandet av alla 90-talets 60-talsinspirerade brittiska band! En stark och trallvänlig singel, om än kanske inte med samma karisma som bandets största hits.

I februari kommer bandets femte platta Troubled Times. Spännande värre.

Och här klassiska Alright från 1995:

Dags för “Top 10 things Mitt Romney really wants to say to the American people”:

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Mitt Romney