En italiensk seger

När Francesco Totti ikväll säkrade Italiens avancemang till VM:s kvartsfinal sköt han också hem en seger som var av den extrema italienska typen. Inte bara i det avseende vi brukar tala om - ett sent mål och avancemang utan att förta sig. Utan också för det lidande och passion som resultatet förde med sig för de tappra australiensarna.

Att Italien brukar gå vidare på detta sätt är inget nytt (främst manifesterades detta i VM 1994 då man först avancerade till åttondelen som grupptrea på målskillnad, och sedan slog ut Nigeria efter kvittering i minut 89 och avgörande på straff i förlängning).

Men det är ju dessutom så att även när Italien förlorar, så gör man det med samma bittra smak som man åsamkar motståndaren - idag Australien - vid sina knappa segrar. Från EM 2004 minns vi Cassanos glädje efter 2-1 mot Bulgarien, som sekunder senare förbyttes i tårar när han fick veta att Mattias Jonson fixat due-due mot Danmark. I VM 2002 rök man efter sen sydkoreansk kvittering i 89:e och sedan förlust med tre minuter kvar av förlängningen efter kontroversiell domarinsats. I EM 2000 hade man så när tagit hem guldet i finalen efter Marco Delvecchios 1-0 när Sylvain Wiltord kvitterade för Frankrike på tilläggstid av den andra halvleken. Därefter blev det den tyngsta av förluster i förlängningen (Trezeguet). I VM 1998 föll man på straffar mot samma fransmän, precis som i de två tidigare VM-turneringarna - 1990 i semin mot Argentina och 1994 i finalen mot Brasilien.

Intressant att se vem som får gråta på fredag, då Ukraina väntar i kvarten. Shevchenko har ju lärt sig det ena och det andra om sena avgöranden under tiden i Milan.