Björkman historisk - i Sverige hörs (nästan) intet

I natt satt jag och såg Dansk TV2s repris av Jonas Björkmans enorma Wimbledonkvartsfinal (SvD) mot Radek Stepanek. Fotbolls-VM och OS kan slänga sig i väggen - det här var årets (hittills) mest spännande idrotthändelse! Fyratimmarsmatchen blev en sällan skådad rysare där Björkman länge såg ut att gå mot ännu en hedersam kvartsfinalförlust i den största av tennisturneringar.

Efter ett uppslitande tie-break i tredje set och 1-2 såg Björkman ut att vara nere för räkning, nästan uppgiven. Men likt Zizou visade han att gammal är äldst. Han bet ihop till en omöjlig vändning mot den under större delen av matchen ytterst skicklige servaren Stepanek, som i avgörandets stund darrade som ett asplöv i motvind. De mest knivskarpa returerna plockade Björkman fram när det behövdes som mest och efter 9-7 i tie-break i fjärde set var det aldrig något snack i avgörande set. Efter kort tveksamhet vid Stepaneks break till 3-3 i detta storspelade Björkman och tog hem matchen 7-6, 4-6, 6-7, 7-6, 6-4.

Det rör sig naturligtvis om en fullständigt enorm framgång för dubbelspecialisten från Växjö som endast en gång tidigare, 1997 i US Open, nått en Grand Slam-semifinal. Oseedade Björkman, 34 år och 102 dagar gammal, är faktiskt till och med den näst äldste i historien att nå topp 4 i Wimbledon. 1987 var Jimmy Connors 34 år och 303 dagar gammal när han förlorade semifinalen mot Pat Rafter.

Trots detta - i Borg/Edberg/Wilander-baksmällans Sverige är tystnaden öronbedövande. En helsida i de flesta tidningar har den sympatiske svensken tillägnats, men inte mycket mer. Mannen på gatan känner troligen inte till att Björkman just nu är nästan lika mycket i världens fokus som den lika ålderstigna hjälten Zinedine Zidane och den lika överraskande hjälten Fabio Grosso.

Jag minns när Björkman senast nådde Wimbledonkvarten - 2003. Då befann jag mig i Irland och man andades tennis på ett annat sätt än här. I BBC intervjuades journalister från samtliga åtta länder med spelare kvar i turneringen. På alla håll och kanter - Australien, Schweiz, USA, etc. var Wimbledon hett. Ja, förutom i Sverige förstås. "No one in Sweden cares about tennis. The papers just write about David Beckham", sa någon SvD-journalist - Jonas Arnesen om jag inte minns fel.

Nu exploderar VM

Hittills har VM endast handlat om det som i stort sett uteblev 2002: Systematisk eliminering av uppstickare. Nu har alla utom en klarats av, och de stora (och Ukraina) gör upp i stenhårda kvartsfinaler. Låt mig gå igenom dagens:

Fredag 1700:
TYSKLAND - ARGENTINA
Denna match är naturligtvis på förhand den riktiga tungviktaren, den riktiga holmgången bland årets kvartsfinaler. Tyskland har kört över allt motstånd hittills med sin sprudlande anfallsfotboll och medföljande bombardemang. Nu väntar Argentina, efter 6-0 mot Serbien-Montenegro upphaussade som favoriter till guldet, men sedan mindre betrott efter en knapp seger mot Mexico i åttondelen. Player-by-player klår Argentina sin motståndare på samtliga positioner, men Tyskland har fördelen av hemmaplan och vinden i ryggen efter kalasstarten. Vi har sett att Argentina kan klara av hårt motstånd i matcherna mot Elfenbenskusten och Mexico, men hur bra Tyskland är känns svårare att säga. Hittills har man bara mött skräp.

Trots det har mittbacksparet Metzelder/Mertesacker ofta svajat, och Riquelmes passningar till Crespo/Saviola kommer att skära som varma knivar genom det smör som utgör det tyska försvaret. Det är som bekant inte den gamla typen - ofta härsket, alltid vinnande - av tyskt försvar (smör) som man ställer upp med, utan det är ett par grabbar som på pappret inte ser mycket hårdare ut än den svenska försvarslinjen.

Å andra sidan - hur ska Argentina stoppa det hyperintensiva tyska bombardemanget? Har vi bara sett början på en resa med Klose och Podolski mot odödlighet? Jag vet inte. Vet bara att Argentinas mittlås Heintze/Ayala är ganska korta.

Denna match har på förhand alla ingridienser som krävs för en klassiker och en riktigt jävla bra clash. Det är två offensiva lag med anfall i världsklass som möts. Matchen gäller ALLT - spelarna går ikväll in för sina tyngsta uppdrag hittills i karriären. Dessutom - viktigast - svävar vi som tittar på i ovisshet. Vi vet inte hur bra tyskarna egentligen är. Vi vet inte vilket lag Argentina är - det som krossade Serbien eller det som gnetade sig igenom till kvarten via seger mot Mexiko.

Tips: 2-3 - Omöjligt att tippa egentligen, men Argentinas överlägsna individuella skicklighet borde ge en seger.


Fredag 2100:
ITALIEN - UKRAINA
Efter bataljen i Berlin väntar så en avslagen historia där Italien vinner med 2-0? Troligen, men fotbollens magi har lurat oss förr. Ukraina har genom en tursam lottning och mer marginalerna på sin sida tagit sig till en överraskande kvartsfinalplats. Det är inget lag som alls håller samma klass som europeiska skrällar i tidigare VM som Sverige/Bulgarien/Rumänien 1994 eller Kroatien 1998. Man krossades av Spanien, gick vidare mot Tunisien efter domarskandal och slog sedan ut Schweiz på straffar.

Således bör man förlora denna match mot ett Italien som efter inledningen mot Ghana slagit sig till ro och gnetar på mot medaljmatcherna. Å andra sidan, knowing Italy, kan det lika gärna sluta med 0-1 efter mål i sjuttionionde av halvitalienaren Shevchenko.

Tips: 2-0 - Italien överlägsna men man vinner "aldrig" stort.

Stuart Baxter till HIF!

Som väntat blir Stuart Baxter nästa HIF-tränare. Ett perfekt val. Baxter har hjärta för klubben, lokal anknytning och viktigast - Stuart Baxter är ingen mes. Han vågar ryta till, vilket behövs när man ha att göra med en sådant uppenbart lynnig och prestationsmässigt ojämnt spelarkollektiv som Helsingborgs. Peter Swärdh var för snäll och misslyckades med detta. Hela hans tid vid rodret var en resultatmässig berg- och dalbana med dalar som 0-4 mot Enköping hemma 2003 och 2-6 mot Hammarby 2005 och toppar som 2-0 mot Djurgården hemma 2005. Stuart Baxter kommer inte att tillåta att någon viker ner sig.

Målvakten Daniel Andersson blir glad när Stuart kommer (troligen i augusti eller under hösten beroende på när hans nuvarande klubb Vissel Kobe kan tänka sig att släppa honom). Så här sa han i en numera klassisk SR-intervju (klicka på "lagkapten Daniel Andersson" här) efter avskedandet av Peter Swärdh i maj:

SR: Vilken tränartyp tycker du skulle passa bäst i Helsingborgs IF?
DA: Stuart Baxter.
SR: Tränartypen?
DA: Stuart Baxter. Det är en tränartyp.

Jag berättade förresten för min kamrat Pippo om den nye tränaren:
"Stuart Baxter? Jaså? Då kommer nästa nyförvärv att heta Lee."

Bäva månde Daniel A.

Schweiz (och Ukraina) går till historien

Tung, tung, exit för Schweiz blev det i den åttondelsfinal som på pappret var den klart svagaste. Trots att Shevchenko inledde straffsparksläggningen med en miss som om möjligt var än mer förvånande än Henrik Larssons, slutade kalaset 0-3.

Ukraina i kvartsfinal, alltså. Inför turneringen hade det inte varit helt otänkbart, men med tanke på hur man uppträdde i gruppspelet är det mycket överraskande. Men med lite flyt i lottningen kan man komma långt i VM, och Ukraina gjorde dessutom en helt godkänd insats i den i stort sett chanslösa 120-minutersholmgång som åttondelsfinalen blev.

Men, förlusten till trots, det är Schweiz VM som går till historien. I och med 0-0-resultatet vid full tid kan man summera en turnering där man spelat 390 minuter utan att släppa in ett enda mål. Målvakten Pascal Züberbuhler och backlinjen med Philipp Degen, Patrick Müller, Philippe Senderos (Djorou och Grichting mot Ukraina) och Ludovic Magnin (Spycher mot Sydkorea) har bildat ett mycket starkt försvar som i ett välorganiserat lag understötts av hårt jobb från mittfältet, symboliserat av den uppoffrande lagkaptenen Johann Vogel.

Det är emellertid inte detta, att man visat att man troligen är ett av världens 10 mest svårslagna lag, som gör dessa grabbars VM-insats så speciell i ett historiskt perspektiv. Det är nämligen så att inget lag tidigare gått genom ett helt VM-slutspel utan att släppa in ett enda mål. Schweiz-2006 är alltså fullständigt unikt i VM-historien.

Men låt oss inte heller glömma Ukraina, och dess Budweiser Man of the Match Oleksandr Svojkovskij. Hans räddningar i straffläggningen gör honom till den första målvakt att hålla nollan i en VM-straffläggning. Naturligtvis inte, med tanke på att straffar är ganska sällsynt och dessutom endast brukats i VM-sammanhang sedan 1982, ett riktigt lika speciellt rekord som det Schweiz slog till med. Men likväl anmärkningsvärt - kvällens straffläggning var den sjuttonde i VM-historien.

En italiensk seger

När Francesco Totti ikväll säkrade Italiens avancemang till VM:s kvartsfinal sköt han också hem en seger som var av den extrema italienska typen. Inte bara i det avseende vi brukar tala om - ett sent mål och avancemang utan att förta sig. Utan också för det lidande och passion som resultatet förde med sig för de tappra australiensarna.

Att Italien brukar gå vidare på detta sätt är inget nytt (främst manifesterades detta i VM 1994 då man först avancerade till åttondelen som grupptrea på målskillnad, och sedan slog ut Nigeria efter kvittering i minut 89 och avgörande på straff i förlängning).

Men det är ju dessutom så att även när Italien förlorar, så gör man det med samma bittra smak som man åsamkar motståndaren - idag Australien - vid sina knappa segrar. Från EM 2004 minns vi Cassanos glädje efter 2-1 mot Bulgarien, som sekunder senare förbyttes i tårar när han fick veta att Mattias Jonson fixat due-due mot Danmark. I VM 2002 rök man efter sen sydkoreansk kvittering i 89:e och sedan förlust med tre minuter kvar av förlängningen efter kontroversiell domarinsats. I EM 2000 hade man så när tagit hem guldet i finalen efter Marco Delvecchios 1-0 när Sylvain Wiltord kvitterade för Frankrike på tilläggstid av den andra halvleken. Därefter blev det den tyngsta av förluster i förlängningen (Trezeguet). I VM 1998 föll man på straffar mot samma fransmän, precis som i de två tidigare VM-turneringarna - 1990 i semin mot Argentina och 1994 i finalen mot Brasilien.

Intressant att se vem som får gråta på fredag, då Ukraina väntar i kvarten. Shevchenko har ju lärt sig det ena och det andra om sena avgöranden under tiden i Milan.

Vilka går vidare?

Snabbt svar: Tyskland, Argentina, England, Portugal, Italien, Schweiz, Brasilien, Spanien.

Undermåligt kvartsfinallag

På Midsommarafton satt jag och en god vän i soffan och såg ett halvblekt, men förbättrat, Frankrike kvalificera sig för den andra omgången via 2-0 mot svaga Togo. Samtidigt besegrade dock Schweiz Sydkorea, vilket gör att Frankrike ställs mot stenhårt motstånd i form av Spanien direkt i åttondelen.

Tyvärr får vi inte bara denna toppmatch, utan också en riktigt medioker åttondelsfinal som manifesterar den ganska unikt ojämna VM-grupplottning som var 2006. Schweiz, ett ungt, ganska småtrist försvarsstarkt lag med Alex Frei längst fram ställs mot en riktigt kass motståndare. Visst, Ukraina krossade Saudi-Arabien, men i första matchen mot Spanien blev man 0-4-förnedrade efter att ha visat väldigt dåligt intresse för att spela fotboll i första halvlek och sedan drabbats av en felaktig utvisning i andra.

I dagens match mot Tunisien spelade man knappt heller fotboll, utan backade hem omedelbart och försökte freda det 0-0-resultat som skulle ge avancemang från VM:s svagaste grupp. Tunisien såg dock ut att, trots sin svaga offensiv, vara på väg att knäcka det skrangliga ukrainska bygget i den andra halvleken när Ukraina plötsligt fick en felaktigt dömd straff med sig. Andrei Shevchenko är ingen grabb som gör misstag från 11 meter, och målet tog Ukraina till åttondelsfinal. Tunisien hade dessutom minuterna innan blivit ännu ett i raden av afrikanska lag som bestulits på straffar i detta VM, när Tymostjuk (VM:s hetaste frisyr...?) tog med handen i eget straffområde.

Mer krävdes inte för att bli det sämsta laget i VM:s åttondelsfinaler (där dessutom båda mittbackarna är avstängda), och motståndaren Schweiz har verkligen inte heller imponerat även om man gjort det man behövt på ett bra sätt. Tyvärr får vi nu i den ena av VM:s kvartsfinaler se ett mediokert lag som troligen körs över av Italien. Synd, med tanke på att det annars ser ut att bli riktigt goda matcher i VM:s avslutning. 2002 års VM, där egentligen ingen av slutspelsmatcherna utom finalen och Sydkorea-Italien blev särskilt minnesvärda, har gjort mig väldigt känslig för skrällar och halvbleka lag som går långt. Därför är Schweiz-Ukraina (även om man bör tillstå att de överraskande lagen som gick långt 2002 var klart bättre än dessa) smolket i VM-sejdeln när samtliga storlag avancerat från gruppspelet, och i de övriga kvartsfinalerna kan vi vänta oss stormatcher som Tyskland-Argentina, England-Holland och Brasilien-Frankrike.

Avslutningsvis vill jag kasta in några hyllningsord till den tunisiske högerbacken Hatham Trabelsi som i samtliga matcher i stort sett varit Tunisiens mest offensive spelare(!). Ajax-spelaren har med sitt stora mod, offensivvilja och irrationalitet varit en av de mest underhållande spelarna att skåda i detta VM-gruppspel. En ljuspunkt i ett tunisiskt lag som gjort en ganska slät figur i avsaknad av Francileudo Silva dos Santos.

Asiatiskt misslyckande

Schweiz besegrade som väntat i Grupp G-finalen Sydkorea, som därmed gör Japan, Iran, och Saudi-Arabien (som idag förlorade mot Spanien) sällskap på hemresan från Tyskland till Asien. Efter den asiatiska succén signerad hemmanationerna i VM 2002 (en dual succé får man väl säga eftersom Saudi och Kina totalkraschade) blev det alltså en ganska väntad krasch 2006. Inget att säga om, inget av lagen var på förhand tippade att gå vidare från sina grupper och förutom i fallet Japan, som kämpade väl men inte riktigt räckte till, var prestationerna genomgående ganska usla för de asiatiska lagen. Av de tolv matcher asiatiska lag spelade i detta VM lyckades man vinna en (Sydkoreas seger över Togo), spela fyra oavgjorda och förlora sju.

Back to normal, alltså. Förutom Japans och Sydkoreas imponerande prestationer i hemma-VM är det endast Nordkorea 1966 och Saudi-Arabien 1994 av alla Asiens representanter som klarat sig igenom den första omgången.

Ändå är inte den asiatiska fotbollskonfederationen AFC nöjda med de 4,5 (4 direktplatser och en interkontinental kvalplats mot ett nordamerikanskt lag, i detta fall Bahrain-Trinidad&Tobago) VM-platser man hade i VM 2006, utan hotade med bojkott om inte antalet platser ökades.

Asien förtjänar inte detta höga antal VM-platser. Man saknar dels djup i sitt kval, som var ruskigt ojämnt till detta VM med de fyra kvalificerade lagen överlägsna länderna som följer (Bahrain, Uzbekistan m.fl.). Och dessutom är ju, som vi sett prestationerna på den högsta nivån för dåliga för att motivera dessa 4 VM-resor. Man bör dessutom beakta att samtliga asiatiska lag i detta VM utom Japan hamnade i de lättaste grupperna.

Till nästa VM kompliceras dock situationen av att Australien lämnat den oceaniska konfederationen OFC och blivit medlem av AFC. Australiens framgångar i VM gör naturligtvis att konkurrensen i Asien hårdnar, något som kanske anses motivera att Asien behåller sina 4,5 platser i VM 2010.

Troligen kommer dock Afrika att ges en extra plats i och med att VM arrangeras i Sydafrika, som är direktkvalificerats. Denna plats måste tas från någonstans, och jag hoppas att man tar bort den parodiska interkontinentala Asien-Nordamerika-kvalmatchen där Trinidad&Tobago tog sig till VM. De asiatiska ländernas debacle i årets VM måste ge utslag.

Ghana först till semifinal?

Plötsligt öppnar sig möjligheten för ett afrikanskt lag i VM-semifinal i det VM som skulle bli ett jättefiasko för den svarta kontinenten. Vinner Ghana dagens match mot USA samtidigt som resultatet i matchen Tjeckien-Italien går rätt väg tar man hem segern i grupp E. Med tanke på hur grupperna F,G,H utvecklat sig blir det sannolikt i ett sådant läge Australien eller Kroatien som väntar i en åttondelsfinal och därefter någon av Schweiz, Ukraina och Tunisien i kvartsfinal.

Vägen ligger alltså plötsligt till synes vidöppen för Ghana. Men mycket krävs naturligtvis för att Ratomir Dujkovic mannar ska bli historiska. Först och främst att besegra ett USA som var riktigt bra mot Italien i en match där man dock spelade lika odisciplinerat som Ghana gjorde i afrikanska mästerskapen. Detta ska göras utan avstängde anfallsstjärnan Asamoah Gyan och, värst av allt, utan den duktige mittfältaren Sulley Muntari. Kanske blir det istället de skandinavienbaserade Dereck Boateng (AIK) och Rizak Pimpong (FC København) som ordnar festen på Accras gator i kväll?

Vilken överraskning det skulle vara om Ghana tar sig vidare. Inte bara efter 0-1 mot Italien i premiären, utan också i ljuset av lagets urusla prestation i afrikanska mästerskapen (utan mittfältsstjärnorna Essien, Appiah och Muntari). Där missade man kvartsfinal efter bl.a. en förlust mot i stort sett avhängda Zimbabwe i sista omgången (jag skrev om det här). Nu har man slagit Tjeckien och sniffar på avancemang.

Tack för uppvisningen!

Jag vet inte vilket det bästa laget som någonsin åkt ut i ett VM-gruppspel är, men jag vet att det bästa utslagna laget jag sett under mina fyra turneringar utan tvekan (Marocko-98 i all ära) är årets Elfenbenskusten. En av de mer galna grupplottningarna i VM-historien hindrade detta fantastiska lag från att nå åttondelsfinal, men trots det stenhårda motståndet stod man upp mycket väl och finns det något sådant som hedersamma förluster så var det väl sådana vi fick se prov på i förlustmatcherna mot Argentina (1-2) och Holland (1-2). Det tekniska kunnandet höll utan tvekan absolut världsklass, och det hade i kombination med glöden troligen tagit Elfenbenskusten vidare från alla andra VM-grupper.

Idag avslutades alltså turneringen alldeles för tidigt, men man tågar ut med huvudena högt efter 3-2 mot Serbien-Montenegro. Det blev en stundtals brutal, men också mycket underhållande, match. Den fantastiska moralen i detta lag manifesterades på nytt när man ännu en gång fick tidigt 0-2 i baken, men efter misslyckandena i de två första matcherna klarade man denna gång av att vända efter dubbla fullträffar från Aruna Dindane och ett avgörande straffmål signerat Bonaventure Kalou.

Man spelade för äran och det hårt prövade folket i inbördeskrigshärjade Elfenbenskusten idag, och den glöden räckte till en efterlängtad första VM-seger. Man vann också genom sin insats i samtliga tre matcher fansens hjärtan. Vi kommer sent att glömma det spelare som den lille (163 cm) tekniske Bakari Koné med sitt drömmål mot Holland, den hyperoffensive och nästan lika korte ytterbacken Artur Boka, överraskningen Kader Keita och, kanske de bästa av alla, den hårt jobbande innermittfältsduon Yaya Touré/Zokora, visade upp.

Var det sista gången vi fick se dessa grabbar briljera på den största arenan? Nej, det tror jag ej.
Elfenbenskustens lag är ungt och bör vara på topp i Sydafrika-VM om fyra år. Åldersstrukturen på en förmodad startelva kommer då att se ut på följande vis:

Målvakt:
VAKANT

Backar:
Emmanuel Eboué, 27 år
Kolo Touré, 29 år
Abdoulaye Meita, 29 år
Artur Boka, 27 år

Mittfältare:
Romaric, 27 år
Zokora, 29 år
Yaya Touré, 27 år
Kanga Akale, 29 år

Forwards:
Didier Drogba, 32 år
Aruna Dindane, 29 år

Reserver: Bakari Koné, 28 år, Arouna Koné, 26 år, Emerse Faé, Kader Keita, 24 år, Marko Zoro, 26 år.

Hittar man bara en bra målvakt kan det här laget, om spelarna utvecklas på rätt sätt, nå riktigt, riktigt långt i VM 2010. Generationen som kommit fram genom Abidjans fotbollsakademi kommer att stå på sin topp, men ledaren kommer naturligtvis att vara största stjärnan Didier Drogba som vid 32 års ålder kommer att vara med om sin sista stora show. Semifinal? VM-guld?

Jag tackar oavsett Côte d'Ivoire för festen och hoppas på återseende om fyra år.

Undersökning av klyscha

I dessa tider då VM-gruppspelet avgörs hörs klyschan "motivation slår klass" titt som tätt i rutan. Sämre lag med chans att gå vidare som Trinidad & Tobago och Angola väntas av många kunna besegra starkare, utslagna, motståndare som Paraguay och Iran. I det senare fallet är det så extremt att Angola faktiskt är favorit hos de flesta bookies. Även Frankrike ska spela en match av denna typ där man möter ett utslaget Togo och måste vinna för att ha chans till avancemang. Enkel seger alltså mot ett omotiverat Togo? Jag gjorde en liten undersökning för att se om de piskade lagen verkligen vinner denna typ av matcher.

I de senaste fyra stora mästerskapen (VM-98, VM-02, EM-00 och EM-04) har det hänt elva gånger att ett redan utslaget lag ställts mot ett lag med chans att vid oavgjort eller seger ta sig till åttondelsfinal.

RESULTAT:
Segrar för det "omotiverade", utslagna laget: 3
Oavgjorda: 3
Segrar för det motiverade laget med chans att gå vidare: 5

Tittar vi på de faktiska matcherna ser vi att det är svårt att faktiskt finna matcher där motivation slagit klass. Istället har omotivation flera gånger faktiskt slagit motivation OCH klass. USA förlorade exempelvis mot avhängda Polen i VM-02, Kroatien mot avhängda Ecuador i samma turnering. På samma sätt slog Ryssland blivande europamästarna Grekland i EM-04 och Saudi-Arabien och Sydkorea lyckades båda med att ta sina enda poäng i VM-98 i sista omgången mot mer motiverade och klassiga Sydafrika och Belgien.

Det är väl helt enkelt så att VM:s enorma status gör att man helt enkelt inte vill åka hem med tre raka förluster i bagaget i det som kan vara en enskild spelares eller ett enskilt lags enda uppträdande på den största scenen. Den motivationen kan nog ofta vara lika stor som motivationen att ta sig till åttondelsfinal. Dessutom är det ingen som väntar sig några stordåd när man redan är ute ur turneringen, varför pressen från omgivningen bör vara minimal.

Således bör väl det, i jämförelse med motståndaren Angola, stjärnspäckade Iran ta sina första tre poäng i turneringen i morgondagens avslutande omgång av grupp D?

VM: 2-2 på den vanliga vägen

2-2 mot England och mixed feelings är väl det bästa sättet att besvara frågan "hur fan är läget?" just nu. Sviten höll, men vi får nu inför mastodonttryck på Allianz Arena möta ett Tyskland som glidit igenom gruppspelet. Inte en omöjlig batalj, dock. Tysklands spel bör passa Sverige och klyschan - ofta sann - säger ju att svenska lag är bäst när de får slå ur underläge. Om matchen mot förmodan vinns väntar dock sannolikt Argentina i en kvartsfinal och då är det om inga under sker slut på VM för Sveriges del. Samtidigt kan England i kraft av den gruppseger vi idag missade "glida" mot Ecuador och få mer "humana" Nederländerna eller Portugal i en kvartsfinal.

Well, så enkelt är det naturligtvis inte. Först och främst bör morgondagens finaler i grupperna C och D avvaktas. Vid seger för Nederländerna och/eller Mexico kastas naturligtvis ovanstående spekulationer delvis över ända.

Dessutom är ju knappast det snåla och svårspelade Ecuador en motståndare att glida förbi, även om tyskarna kunde göra det idag när det andinska landets stolthet tog det lugnt och ställde över en mängd ordinarie spelare. Trots den uppenbarliga clashen mellan David och Goliat som sker när vi ställer lagens båda elvor mot varandra och jämför beståndsdelarnas klubbtillhörighet:

ECUADOR	ENGLAND
Deportivo Quito	Tottenham
Aston Villa	Liverpool
Al Arabi	Chelsea
Liga de Quito	Arsenal
Liga de Quito	Arsenal
Recreativo Huelva	Real Madrid
Liga de Quito	Chelsea
El Nacional Quito	Liverpool
Barcelona	Chelsea
Liga de Quito	Liverpool
Al Sadd	Manchester United

Och då bör det noteras att det Barcelona som åsyftas inte är den FC som hör hemma i Katalonien, utan den av katalanska invandrare grundade SC från Guayaquil, Ecuador. 13 ecuadorianska mästerskap har man på sin meritlista.

Nog om Ecuador. 2-2 slutade Sverige-England och det mest anmärkningsvärda är naturligtvis att Sverige ännu en gång lyckades komma tillbaka från underläge sent, samtidigt som England ännu en gång under Sven-Göran Eriksson tappade en ledning. Under Sven-Göran Eriksson har England nu spelat 12 mästerskapsmatcher. I tabellen nedan ser vi att i samtliga fall utom två - den mållösa gruppavslutningsmatchen mot ett avhängt Nigeria i VM 2002 och den mer sprakande 4-2-segern över Kroatien i Portugal 2004 - har England tagit ledningen i dessa matcher.

MATCHER	LEDNINGSMÅL?	SEGER?
VM 2002
Sverige (1-1)	Ja	Nej
Argentina (1-0)	Ja	Ja
Nigeria (0-0)	-	-
Danmark (3-0)	Ja	Ja
Brasilien (1-2)	Ja	Nej
EM 2004
Frankrike (1-2)	Ja	Nej
Schweiz (3-0)	Ja	Ja
Kroatien (4-2)	Nej	Ja
Portugal (1-1, strafförlust)	Ja	Nej
VM 2006
Paraguay (1-0)	Ja	Ja
Trinidad&Tobago (2-0)	Ja	Ja
Sverige (2-2)	Ja	Nej

Men i endast fyra av dessa matcher där man tagit ledningen har England också hållit ut och vunnit. Vid fem tillfällen har man tappat och motståndaren har kommit ikapp - två gånger mot Sverige och en gång mot Brasilien, Frankrike och England. Har kritikerna alltså rätt? Är Sven för feg? Är han för benägen att spela ut det catenacciokort han hittat i Italien när England leder?

Det tänker inte jag svara på, utan jag avslutar istället med att jämföra detta med Sveriges exceptionella förmåga att under samma period komma tillbaka från underlägen.

MATCHER	UNDERLÄGE?	FÖRLUST?	SENT MÅL?
VM 2002
England (1-1)	Ja	Nej	Nej
Nigeria (2-1)	Ja	Nej	Nej
Argentina (1-1)	Nej	Nej	Nej
Senegal (1-1)	Nej	Nej	Nej
EM 2004
Bulgarien (5-0)	Nej	Nej	Nej
Italien (1-1)	Ja	Nej	Ja
Danmark (2-2)	Ja	Nej	Ja
Holland (0-0, strafförlust)	-	Nej	-
VM 2006
Trinidad&Tobago (0-0)	-	Nej	-
Paraguay (1-0)	Nej	Nej	Ja
England (2-2)	Ja	Nej	Ja

Vi ser också den fullkomligt otroliga förmåga detta svenska landslag har att göra mål i slutminuterna. I två av våra matcher i EM-04 och VM-06 gjorde vi inte några mål - i de övriga fem har mål fallit under de avslutande fem minuterna av ordinarie speltid.

På lördag får gärna 70000 tyskar på Allianz Arena tystas med samma metod.

Bisarrt, Lasse Sandlin!

I morgon tar sig Sverige som bekant an England i fotbolls-VMs tredje gruppspelsomgång. Igår skrev Lasse Sandlin, precis som inför VM-mötet i Japan/Sydkorea för fyra år sedan, en krönika inför matchen i Aftonbladet.

Länkar:
Krönika 1 juni 2002
Krönika 18 juni 2006

Inte så konstigt, va? Men roliga detaljer blottar sig när man läser de båda krönikorna - Sandlin har använt kalkeringspapper. 1 juni 2002 skrev han:

och de 12426 som jag gärna drar fram inför söndagens svenska premiär.
Så många dagar, 12426, har det i morgon gått sedan England senast slog Sverige - en våronsdag 1968, 3-1 på Wembley.

18 juni 2006:

Inte särskilt upphetsande så istället för bokstäver koncentrerar jag mig idag på siffror.
På det stora talet 13 908.
Så många dagar - 13 908 - har det på tisdag gått sedan England senast besegrade Sverige.
En våronsdag 1968, datum 22 maj, spelplats Wembley, 3-1.

Låt oss också titta på ett par andra delar av texterna.


2002:

Sverige har aldrig förlorat och på detta uppslag kan du gotta dej åt 34 års fotbollshistoria och åt alla storheter som misslyckats med att knäcka oss: Peter Shilton, Kevin Keegan, Trevor Francis, Glenn Hoddle, John Barnes, Chris Waddle, Bryan Robson, Gary Lineker, Paul Gascoigne, David Platt, Alan Shearer, Rio Ferdinand, Sol Campbell, Michael Owen, David Beckham"

2006:

Varsågod att gotta dig åt 38 års fotbollshistoria och åt alla storheter som misslyckats med att knäcka oss: Peter Shilton, Kevin Keegan, Trevor Francis, Glenn Hoddle, John Barnes, Chris Waddle, Bryan Robson, Gary Lineker, Paul Gascoigne, David Platt, Alan Shearer, Rio Ferdinand, Sol Campbell, Michael Owen, David Beckham - ja, till och med Wayne Rooney under 59 minuter i Göteborg"

2002:

Sverige har historiskt lätt för England, och det beror säkert till en del på att vi är uppväxta med engelsk fotboll, att vi haft vårt Tipsextra på lördagarna och blivit så bekanta med stilens bästa företrädare, att vi aldrig behövt frukta dom.

2006:

Visst, till en del beror detta säkert på att vi är uppväxta med engelsk fotboll, med Tipsextralördagar och blivit så bekanta med stilens bästa företrädare att vi aldrig behövt frukta dem.

2002:

Klar risk för nionde raka men fram tills dess får de leva på gamla meriter från 1968, när Martin Peters, Bobby Charlton och Roger Hunt gjorde mål, en när Hammarbys "Kocken" Andersson reducerade på övertid och när Örebros målvakt Sven-Gunnar Larsson sparkades medvetslös av mittfältaren Alan Mullery.

2006:

Nej, ska våra engelska vänner leva på gamla meriter tvingas de gå så långt tillbaka som till 1968, när Martin Peters, Bobby Charlton och Roger Hunt gjorde tre mål för de regerande världsmästarna, när Hammarbys "Kocken" Andersson reducerade på övertid, och när Örebros målvakt Sven-Gunnar Larsson sparkades medvetslös av mittfältaren Alan Mullery, då lika hård på plan som han nu är elegant som tv-kommentator.

Jag behöver knappast fällande någon dräpande kommentar, utan exemplen ovan räcker bra. Bisarrt, Lasse Sandlin...

VM-uttagningar

Under dagen har en mängd VM-trupper blivit uttagna. Det som bör noteras är följande:

- Att José Pekerman fullständigt bisarrt och ologiskt petat Javier Zanetti och Walter Samuel från Argentinas lag. Det är alltså inte bara världens bästa anfallare (Eto'o) som missar VM, utan även den bästa högerbacken. Chanserna för Pekerman att bringa hem ett tredje VM-guld till sitt hårt prövade folk har plötsligt minimerats kapitalt.

- Att Kasey Keller (USA) som 37-åring kommer att göra sitt femte VM. Ensam är han kvar bland de 528 spelare som deltog i Italien 1990.

- Shalke 04-dominansen i det tyska anfallet ruckas något när Kevin Kuranyi petas av Jürgen Klinsmann.

- Även Klaas Jan Huntelaar, 31 mål i Eredivisie, petas. Till förmån för Jan Vennegoor of Hesselink.

- Claudio Suarez gör VM-comeback. Den 37-årige mexikanske backen som tidigare varit med i världsmästerskapen 1994 och 1998 blir ännu en av alla åldermän som kommer att delta i Tyskland.

- För även Karel Poborsky, numera hemmahörande i den inhemska ligan, togs ut i Karel Brückners VM-trupp. 34-åringen VM-debuterar precis som sina lagkamrater när Tjeckien gör sitt första VM som egen nation.

- Sämre gick det för Tony Vidmar, den australiske mittbacken, som vid 35 års ålder tänkt sig att göra VM-debut. Vidmar, med meriter från Boro och Rangers, landslagsdebuterade 1991 men tvingades lämna återbud till Tyskland pga. oregelbunden hjärtrytm. Troligen den absolut tyngsta VM-missen av alla.

- Martin Demichelis är jävligt besviken över att ha blivit petad från Argentinas VM-trupp. Enligt Svenska Fans ska han ha sagt:

“I have desire neither to play nor to live"

- Mohammed Al-Deayea, grabben som stod i mål i åttondelsfinalen mot Sverige i VM 1994, och som släppte in åtta kassar mot Tyskland 2002, kommer att göra sitt fjärde VM. Världsrekordinnehavaren vad gäller antal landskamper (173) har efter flera års bortanvaro under våren dykt upp i landslaget som andramålvakt vid ett flertal tillfällen och är nu alltså uttagen i Saudi-Arabiens VM-trupp.

- Förutom ovan nämnda petningar är det inte mycket alls som förbryllar eller för den delen förvånar. I stort sett alla skadade stjärnor som gått kamp mot klockan kom med. Koller och Santa Cruz hann göra comeback efter sina långa konvalecenser med knäskador, och Rooney och Totti togs ut. Mest spännande just nu blir att se om Otto Pfister kommer att ha med Salou Bachirou bland Togos 23 mannar. Troligen blir det så - det vore bisarrt att kalla upp 37-åringen för första gången på åtta år för att sedan dumpa honom igen en vecka senare.

Läs mer:
FIFAWorldCup.com

Salou - den nye Milla?

Togos nye förbundskapten Otto Pfister har sensationellt tagit ut den 36-årige Bachirou Salou till den 27-man starka spelarpool som i morgon ska reduceras till 23 spelare när VM-truppen tas ut. Salou gjorde under 90-talet och början av 2000-talet över 10 säsonger i Bundesliga och räknas som Togos största fotbollsexport genom tiderna. Han kamperade ihop med Martin Dahlin och Patrik Andersson i Borussia Mönchengladbach, och 2001-2003 återfanns han i den dåvarande skånska kolonin Hansa Rostock. Idag har han dragit sig tillbaka och spelar i den tyska fjärdedivisionen för FC Kapellen. Senaste landskampen gjorde han i afrikanska mästerskapen 1998. Paralellerna till den då 38-årige Roger Milla, som under nedvarvning togs ut till Kameruns VM-trupp 1990, är uppenbara.

Blir Adebayor/Salou VM:s mest dynamiska anfallspar?

Läs mer om truppen på Svenska Fans Togo-sektion.

VM-truppen

I morgon tas den svenska truppen till fotbolls-VM i Tyskland ut. Här följer mitt truppförslag till Lars-Roland:

Målvakter:
Andreas ISAKSSON
Bengt ANDERSSON
Rami SHAABAN

Backar:
Mikael NILSSON
Alexander ÖSTLUND
Olof MELLBERG
Petter HANSSON
Teddy LUCIC
Max von SCHLEEBRÜGGE
Erik EDMAN
Fredrik STENMAN

Mittfältare:
Tobias LINDEROTH
Daniel ANDERSSON
Christian WILHELMSSON
Niclas ALEXANDERSSON
Anders SVENSSON
Kim KÄLLSTRÖM
Fredrik LJUNGBERG
Mattias JONSON

Anfallare:
Henrik LARSSON
Zlatan IBRAHIMOVIC
Markus ROSENBERG
Johan ELMANDER

Troligen får jag dock fel. Troligen tar man ut Christoffer Andersson istället för Fredrik Stenman och Markus Allbäck istället för Max von Schleebrügge.

Flexibilitet är nyckeln när det gäller att plocka ut reserver till en lång turnering. Därför får Jonson och von Schleebrügge följa med i min VM-trupp. Även spelare som Mikael Nilsson är goda att ha med.

Några skrällar blir det tyvärr inte. Men det hade varit kul om Lars-Roland vågat ta ut någon av ynglingarna i IFK Göteborg. Som exempelvis Karl Svensson. Och varför inte Pontus Wernbloom?

HIF-GAIS 1-0

Jag kommer hädanefter att kommentera de allsvenska HIF-matcher jag ser på denna blog.

Idag: HIF-GAIS 1-0

HIF: D Andersson - Wahlstedt, Jakobsson, Granqvist, Björck - Mariga, Dahl - Stefanidis, Karekezi, Svanbäck - G Andersson

Man bör vara masochist för att titta på allsvensk fotboll. Detta, som alltid går upp för en regniga höstkvällar då Sundsvall eller Häcken är på besök, aktualiserades även idag - på en hemmapremiär! I vanliga fall brukar ju åren ha kommit när serien sparkar igång, men dagens batalj på Olympia mellan HIF och GAIS blev en typisk svensk holmgång på lerigt underlag.

HIF, seriens bisarraste gäng under de senaste säsongerna, tog en seger som kändes väldigt 2005 - 1-0 mot (förmodat) bottenlag trots stora spelmässiga problem. Tre poäng var naturligtvis ett måste mot ett lag som GAIS, men man var vid flera tillfällen ytterst nära att kvittera den ledning som Olivier Karekezi gav HIF i mitten av den första halvleken.

Spelmässigt var det en fars därute. Den dåliga gräsmattan möjliggjorde en rekordmässig halt av snedsparkar och felpass. Gustaf Andersson lyckades dessutom nå David Ljung-nivå på sitt omfattande halkande. Ackompanjerat av en stor hailstorm bet kylan rejält sista kvarten, samtidigt som GAIS var nära att ta med en skrällpoäng till Göteborg och Peter Swärdh var nära att ta ett nytt steg mot arbetsförmedlingen.

Ljuspunkterna i hemmalaget var få, men McDonald Mariga verkar redan vara på väg att bli en av de stora stjärnorna i allsvensk fotboll. I första halvlek var han lysande och visade upp en briljant teknik då han kryssade förbi slöa GAISare. Nära mål var det också för den 19-årige kenyanen och tomheten efter Atiba Hutchinson ter sig nästan obefintlig.

Vad Babis Stefanidis gjorde på banan kan man dock undra. Den i Djurgården så hypade greksvensken kommer, till förmån för Eldin Karisik, att vara förpassad till bänken på fredag då det bär av till Göteborg för möte med IFK. I stort sett osynlig och när han väl hade bollen klantade han till det fullständigt. Löpviljan verkade inte heller finnas där den skulle.

Positiva betyg, HIF:
5p. McDonald Mariga
Supertalang som verkar ha tagit steget från division 2 till allsvenskan fullständigt problemfritt.

4p. Fredrik Svanbäck
Han kommer aldrig att bli någon Ronaldinho, men på vänsterkanten visade han idag hur långt man kan komma med uppoffrande arbete. Finnen löpte och löpte som han alltid gör, och vann många bollar på ren vilja. För första gången ser jag det som adekvat att ha med Svanbäck i startelvan.

3p. Oliver Karekezi
Förra året var han en av få som kunde kvittera ut ett betyg bättre än godkänt. Idag visade han att han håller stilen i sin tillbakadragna roll bakom Gustaf Andersson. Det kunde blivit fler än ett mål. Bli ej förvånade om det är rwandiern Karekezi och inte Gustaf Andersson eller Tarmo Neemelo som kommer att kampera ihop med Henrik Larsson på topp i ett eventuellt 4-4-2-system när denne kommer hem.

2p. Daniel Andersson
Som vanligt mycket säker, och gjorde dessutom avgörande räddningar.

1p. Fredrik Björck
Borde få chansen i mittförsvaret, men då Peter Swärdh inte verkar tro att Jakob Augustsson är ett alternativ för startelvan och då Peter Christiansen är out of question får han spela som vänsterback. Framåt händer inte mycket, men bakåt är det stabilt som alltid när det handlar om Björck.

Negativa betyg, HIF:
-3p. Babis Stefanidis
För fan! Det här håller inte alls.

Och så här bör HIF ställa upp mot IFK Göteborg...
Daniel Andersson - Erik Wahlstedt, Fredrik Björck, Andreas Granqvist, Jakob Augustsson - Andreas Jakobsson, McDonald Mariga - Eldin Karisik, Olivier Karekezi, Fredrik Svanbäck - Gustaf Andersson

Bänk: Berglund, Christiansen, Khalili, Stefanidis, Neemelo

Det behövs ett samspelt och fungerande mittbackspar - Granqvist/Björck fungerade fint förra året. Jakobsson tar steget upp till det defensiva mittfältet och flyttar på Dahl, som varit osynlig. Augustsson, en riktig ytterback, får chansen att visa vad han går för på riktigt. Karekezi i en framskjuten position som släpande anfallare bakom Gustaf.

My new political blog

I decided to split my political blogging from the rest and created Griffin of Freedom, a pure political blog in which I will discuss federalism, democracy and other interesting things. Have a look - it's great!

This blog, Standing on the Shoulders of Giants, has been quite dead for a little while, but I will start writing about sports again soon. I will also move the blog to a new URL under the gustavlundblad.com just as Griffin of Freedom, located at http://www.gustavlundblad.com/griffin

Thanks.

Äntligen!

Så fick de slutligen ta sin stora seger. Peter Forsberg, Mats Sundin, Niklas Lidström, Daniel Alfredsson och de andra grabbarna som varit med om de förnedrande uttågen ur tre raka turneringar.

Vad säger man nu då? Jag säger som Gert Fylking - Äntligen! och känner mest en lättnad för att de ändå fick vinna till slut.

Man har suttit och tittat på OS-98 med en stark tro på framgång, men tjecker kom på att Ulf Samuelsson hade amerikanskt pass och sedan blev det ingenting av kvartsfinalen mot Finland.

Man har suttit och tittat på OS-02 och hur Tre Kronor körde över Kanada i gruppspelet och hur Tommy Salo storspelade mot Tjeckien, men så blev det ändå fiasko mot Vitryssland.

Och man satt och tittade på en förnedring mot Tjeckien i World Cup 2004 i det som skulle varit den där sista chansen till framgång för svensk ishockeys gyllene generation.

Nu kom en ny chans till framgång efter att Gary Bettman ändrat sig angående NHL-spelare i Torino och - they made it happen!

Lidström klev slutligen fram i den landslagströja som mest fungerat som ett tyngande sänke i tidigare mästerskap och fick avgöra den stenhårda finalmatchen mot Finland med ett dundrande direktskott på Peter Forsbergs och Mats Sundins assist. Och det är just dessa två, de största fixstjärnorna i svensk hockey, som man mest av allt unnar detta gemensamma guld. De har burit nationen på sina axlar flera gånger och fallit tungt. I elfte timmen tog man chansen. Fan va gött!

Och, ett trefaldigt leve för BENGT-ÅKE GUSTAFSSON! Hurra, hurra, hurra!


AVSLUTNINGVIS,
Dansk TV2:s kommentatorer tog upp de svenska avisernes kritik mot Bengt-Åke efter Slovakienmatchen, och deras spörsmål var vad som sägs i morgon. Det undrar jag också.

Följande spelare i dagens lag har varit med om ett eller flera av de smärtsamma kvartsfinaldebaclen:

Mats Sundin 1998, 2002, 2004
Daniel Alfredsson 1998, 2002, 2004
Niklas Lidström 1998, 2002, 2004
Jörgen Jönsson 1998, 2002, 2004
Tomas Holmström 1998, 2002, 2004
Peter Forsberg 1998, 2004
Mikael Tellqvist 2002, 2004
Kenny Jönsson 2002
Mattias Öhlund 2002, 2004*
PJ Axelsson 2002, 2004
Henrik Zetterberg 2002, 2004
Christian Bäckman 2004
Henrik Lundqvist 2004
Daniel Tjärnqvist 2004
Fredrik Modin 2004
Henrik Sedin 2004
Daniel Sedin 2004
Samuel Påhlsson 2004

Den stora revanschens män.

Var var tårarna? Jag ville se lite guldtårar, lite Annette Norberg. Nu blev det bara finska silvertårar.

Det var inte fel, men samtidigt lite smärtsamt. Finland var antagligen turneringens bästa lag.

Men svenskarna hade däremot för en gångs skull siktet inställt på rätt mål. Overkligt!

Bittert dock att varken Markus Näslund, Mattias Norström och Mattias Öhlund, de två förstnämnda medlemmar i alla tre loserlagen, den sistnämnde i de två senaste, inte också kunde vara med att vinna.

Slutligen var dagens femmil ännu ett exempel på att masstart är så jävla fel när det handlar om så långa distanser. Intervallstart är däremot så jävla rätt. Sömnpillervarningen var dock inte lika hög som förra året i Oberstorf då det inte hände något alls i 48 km. Idag hände det inte något alls i 38 km. Till slut vann Di Centa klungspurten och Anders Södergren vann bara priset som mest typiskt svensk i årets OS med sina mycket fina insatser som inte räckte ända fram.

Efter 16 dagar är OS slut, nu kanske man kan göra något konstruktivt med sitt liv igen.

Hockey'n Roll

Jag fann en gammal klassiker i min abnormalt ostädade gamla kassettbandshylla - 1989 års hockey-VM-soundtrack Hockey'n Roll. Med Håkan Södergrens och Hockeylandslagets klassiker Nu Tar Vi Dom! Oerhört passande såhär inför det som kan bli den största segern i svensk lagidrottshistoria. OS-finalen Sverige-Finland, vilket jag antar att ingen missat.

Ja, det är ju faktiskt så. Världens största sport är ju odiskutabelt fotboll, både sett till antalet utövare, intresse och global spridning. Ett stort fotbollsmästerskap har Sverige vunnit - OS 1948 i London, och det måste rimligtvis vara den största segern i svensk lagidrottshistoria. Men sen då? Nja, diverse handbollsguld kan knappast kvalificera sig som större än en eventuell seger idag - delvis eftersom Sverige aldrig tagit hem OS-guldet och delvis eftersom handbollen inte kan sägas vara en stor sport globalt. Det är i och för sig inte hockeyn heller, men den har en central betydelse i stora länder som Ryssland och Canada och rent ekonomiskt är det en mycket större sport än handbollen tack vare dess relativt stora popularitet i USA.

Sverige vann ju som bekant hockeyturneringen i OS i Lillehammer 1994 - men då var ju inte de bästa med, och hittills har Sverige bara lyckats nå finalen en enda gång i turneringar av riktigt stor dignitet - i Canada Cup 1984. Annars har det gått så här:

Canada Cup 1976 - fyra
Canada Cup 1981 - femma
Canada Cup 1984 - final
Canada Cup 1987 - semifinal
Canada Cup 1991 - semifinal
World Cup 1996 - semifinal
OS 1998 - kvartsfinal
OS 2002 - kvartsfinal
World Cup 2004 - kvartsfinal
OS 2006 - ???

Man kan kanske även nämna VM 2005 på den här listan, som tack vare lockouten i NHL rymde många av de bästa spelarna i världen - VM är ju annars en skämtturnering. Sverige förlorade i denna turnering bronsmatchen mot Ryssland.

Således kan dagens match bli den största i svensk hockeyhistoria, och även den största segern i modern svensk lagidrottshistoria - naturligtvis som prestation ändå underställd fotbolls-VM-bronset 1994, även om de finns de som säkert skulle vilja hävda motsatsen.

Det blir intressant, om Sverige vinner idag, att se hur "svenska folket" reagerar. Var kommer de som hatade Bengt-Åke Gustafsson efter den s.k. läggmatchen mot Slovakien nu att hålla hus? Kommer de att ha glömt bort att de föredrog Canada framför Schweiz i kvartsfinal? Kommer de att ha glömt bort att de inte visste att turneringen började med kvartsfinalen?

Antagligen, men skit samma.

Semifinalen mot Tjeckien, som tillsammans med Raiga och Pippo konsumerades på en plats med det typiskt svenska småstadsnamnet Jour Pizza, blev ren utklassning av samma slag som tjeckerna bjöd Sverige på i World Cup. Det blir andra bullar idag, naturligtvis. Finland har helt sensationellt, pga. uppladdningen med avhopp och skador, varit ruskigt bra hela vägen och möter nu ett svenskt lag som lika sensationellt trots massivt strömhopp från backbesättningen nått final.

Dessutom har man ju saknat skadade Vancouverstjärnan Markus Näslund i hela turneringen. Eller kanske inte...

Svårt, för att inte säga omöjligt att tippa, så jag avstår. En stor dag oavsett, och nu ska jag se på TV.