Frihetens Grip (political blog)

Historien upprepar sig - McCain lever!

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Wed, 09 Jan 2008 18:15:00 +0000

Man borde kanske lärt sig, John McCain kan och ska aldrig räknas ut. Men i somras såg det riktigt mörkt ut för den ärrade krigshjälten. Kampanjpengarna var i stort sett slut, man tvingades sparka ut en mängd anställda och omstrukturera kampanjen fullständigt. Försöket att, likt George W Bush 2000, bli det republikanska partietablissemangets kandidat hade falerat. Det var många som inte trodde att hans kampanj skulle överleva ens till primärvalssäsongen. Även jag, en stenhård supporter som sedan länge insett storheten i McCain, fann det ganska svårt att tro på ett lyckligt slut på racet. Han hängde helt enkelt över repen.

Och under hösten såg det inte bättre ut. I partibasens ögon var han alldeles för vek när det gällde hållningen gentemot illegala invandrare, och i och med Fred Thompsons uppgång i väljaropinionen och Rudy Giulianis medvind "försvann" McCain allt mer ur nomineringsdiskussionen.

Men McCain satsade nu allt på New Hampshire, staten där han krossade George W. Bush för åtta år sedan. Mer än någon annan kandidat uppehöll han sig i The Granite State, och från och med början av december började det ge utslag i opinionsundersökningar. Den senaste månaden fördubblades hans stöd och den tidigare favoriten Mitt Romney, som också investerat tungt i New Hampshire-vinst passerades i opinionen efter Mike Huckabees Iowa-vinst.

Och inatt fullbordades alltså comebacken med en övertygande seger i New Hampshires republikanska primärval. Jag får erkänna att jag, trots en ganska klar ledning i de flesta opinionsundersökningar, hade på känn att Romney skulle kontra och ta hem staten i kraft av starkare stöd hos registrerade republikanska väljare. McCain hämtar ju sitt största stöd i staten från oberoende, och dessa såg i största grad ut att rösta i demokraternas primärval, för Barack Obama - trodde man.

Och visst, 60% av New Hampshires oberoende väljare röstade i demokraternas primärval, men McCain fick oväntat starkt stöd från den republikanska väljargruppen. Han förlorade visserligen (33%-34%) denna grupp till Romney, men med betydligt mindre marginal än vad som var väntat (enligt CNNs vallokalsundersökning). Romney hade, enligt opinionsinstitut, fått upp ångan ordentligt bland republikaner under de sista dygnen - till exempel genom en stark insats i söndagens FOX News-debatt.

Men New Hampshires väljare försatte inte chansen att blåsa fortsatt liv i möjligheten för USA att få en stor ledare som president. Till skillnad från motståndaren Mitt Romney, som byter åsikt i varenda fråga där han är rädd att väljarkåren misstycker, talar John McCain från hjärtat och låter sedan väljarna ge sin dom. Visst, han kör inte en lika oberoende mittenkampanj som för åtta år sedan - han har harmoniserat en del åsikter med det republikanska partietablissemanget. Till exempel är han numera för George W. Bush skattesänkningar, och han har blivit lite hårdare i tonen vad gäller den illegala invandringen. Dessa justeringar var dock troligen absolut nödvändiga för att John McCain, som är mycket impopulär i vissa delar av partiet, skulle ha någon reell chans på den republikanska presidentnomineringen.

Nu fortsätter cirkusen i Michigan, som röstar på tisdag. Slår McCain Romney här också, blir han definitivt favorit i det republikanska racet. Men det blir ingen lätt match - Michigan är något av en hemmaplan för Romney - hans far George Romney var statens guvernör på 60-talet.

Å andra sidan - New Hampshire var ju också nästan hemmaplan för Romney, tidigare guvernör i grannstaten Massachusetts. Faktum är att nattens val var det första någonsin där New Hampshires väljare sagt nej till en guvernör eller senator från Massachusetts. Och McCain slog Bush i Michigan 2000. Dessutom äger det demokratiska primärvalet i staten inte rum samma dag som det republikanska, vilket gör att de för McCain viktiga oberoende väljarna kommer att rösta i republikanernas primärval.

Avslutningsvis - som jag sagt tidigare så brukar man hävda att "The people of Iowa pick corn, the people of New Hampshire pick presidents". Väljarkåren i Iowa röstade för "change" när man valde uppstickaren Mike Huckabee - i New Hampshire blev det istället "experience" genom valet av McCain. Men i båda valen har Mitt Romney varit förloraren. Trots större kampanjbudget, fler anställda, åsiktsbyten, aggressiv och smått ohederlig TV-reklam har han fått storstryk två gånger i rad. Det har varit en välsignelse att se hur falsk partipolitik fått stå tillbaka för värderingar och ärlighet.

Intressant. Andra bloggar om: politik, New Hampshire, USA, USA-valet, John McCain

Historien upprepar sig - Clinton lever!

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Wed, 09 Jan 2008 10:19:00 +0000

Bill Clinton var inte det demokratiska partiets obestridiga front runner i primärvalskampanjen 1992, men det var i New Hampshire som han slog sig tillbaka in på banan igen från ett utsatt läge. Clinton blev visserligen bara tvåa efter högerdemokraten Paul Tsongas den gången, men i den amerikanska primärvalsprocessens tidiga stater handlar det i första hand om att överträffa förväntningar, i andra hand om att vinna.

Clintons andraplats i New Hampshire 1992 var alltså mycket positivt överraskande, och han fick snabbt smeknamnet "the comeback kid". Det hela startade en snöbollseffekt som gjorde att han vann den demokratiska nomineringen och resten är, som man säger, historia.

16 år senare var det inatt dags igen för en Clinton att vida överträffa alla förväntningar i New Hampshire.

Allting tydde på en klar seger för Barack Obama i årets upplaga av statens primärval, och för Hillarylägrets del gällde det att tona ner förväntningarna och flytta fokus till senare delstater. Obama hade en stor ledning i alla opinionsundersökningar, och surfade på en enorm framgångsvåg efter den oväntat stora vinsten i Iowas caucus.

Det kändes till och med nästan som om Obama hade en viss chans att, med massmedias högoktaniga bränsle, forsa hela vägen fram till Pepsi Center, Denver, Colorado. Det är där det demokratiska partikonventet hålls i augusti och där sker officiellt partiets nominering av presidentkandidat. Hillary Clinton såg trött ut, och hennes tårar på ett valmöte på måndagen kändes bara bisarra. En era kunde varit på väg mot sitt slut (även om Clinton fortfarande, med partietablissemanget i ryggen, gällde som favorit till nomineringen).

Men, historien upprepade alltså sig. New Hampshires demokratiska primärval slutade med en riktig praktskräll, Hillary vann övertygande, och Clintonepoken lever fortfarande.

Barack Obamas fick ett par glada dagar där allt såg ut att gå hans väg. Bilderna från hans valmöten gav nästan religiösa vibbar. "Change" var ordet som symboliserade hysterin.

Men bilden av det demokratiska racet har vänts upp och ner. I psykosen kring Obama, gick kampanjen ut och lovade en så kallad jordskredsseger. Helt vansinnigt korkat, och nu får man betala priset. I primärvalens tidiga stater handlar som sagt allting om förväntningar och hur man presterar i förhållande till dessa. Nu när Obamalägret förlorade så blir fallet ännu tyngre tack vare de allt för högt uppskruvade tonen.

"The people of Iowa pick corn, the people of New Hampshire pick presidents". Så lyder en "regel" i amerikansk politik. New Hampshires primärval är betydligt viktigare, allvarligare, än Iowas caucuses. Iowas väljare kunde rösta för Obamas otydliga "change"-budskap eftersom det inte var "på riktigt". New Hampshire-väljarna, med ett annat ansvar på axlarna inatt, valde istället Clintons "experience". Och de skickade iväg Hillarytåget från perrongen. Det kommer nog inte att kunna stoppas på vägen mot Denver.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Hillary Clinton

Hur påverkas McCain av Iowa-resultaten?

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Fri, 04 Jan 2008 13:29:00 +0000

At first glance kan det tyckas självklart att John McCain gynnas kraftigt av resultatet i Iowas republikanska caucus (ung. nomineringsmöte). Mike Huckabee krossade Mitt Romney igår natt, och det är ju som bekant Romney som är McCains huvudmotståndare i New Hampshires primärval på tisdag. Romney satsade stenhårt på Iowa:

- Han spenderade totalt sett ca 15 gånger mer pengar än Huckabee på sin kampanj i Iowa.
- Han spenderade 7,1 miljoner dollar på TV-reklam i Iowa, 6 miljoner mer än Huckabee och Fred Thompson, som spenderade näst mest.
- Hans strategi har hela tiden varit att genom segrar i Iowa och New Hampshire surfa vidare på en framgångsvåg och på det sättet kunna ta hem hela nomineringen.
- Han vann sommarens test i Iowa, Ames Straw Poll, också där efter tung ekonomisk satsning.

Med tanke på hur viktigt förväntningar är i de amerikanska partiernas nomineringsprocesser, är Huckabees vinst (eller snarare, Romneys förlust) till stor fördel för John McCain i New Hampshire.

Men resultatet i Iowa generar ändå orosmolm på McCains himmel. Inte att han blev fyra istället för trea som många trott, det kan han leva med eftersom det var så pass tajt mellan honom och Fred Thompson.

Nej, det viktiga i sammanhanget är att Barack Obama lyckades vinna så stort i demokraternas caucus. I New Hampshire får nämligen även oberoende rösta i primärvalen, och detta är väldigt viktigt för McCain, som har starkt stöd i denna grupp. Det var bland annat tack vare de oberoende väljarna i New Hampshire som han lyckades besegra George W. Bush här för åtta år sedan (Doyle McManus på LA Times tar också upp detta i en analys av gårdagsnattens resultat: It's far from a first-round knockout for the GOP).

Det är nämligen så att på demokraternas sida är det Obama som har starkast stöd från oberoende. De oberoende gillar däremot inte Hillary Clinton. Nu när de ser att Obama har en chans att sno åt sig den demokratiska nomineringen från henne kommer de sannolikt att i stor grad välja att rösta i det demokratiska primärvalet. Därigenom går McCain miste om en hel del stöd som han behöver för att besegra Romney. Hade istället Clinton vunnit i Iowa, så hade troligen de oberoende sett större poäng i att gå till det republikanska primärvalet och rösta på McCain, snarare än att rösta på en i ett sådant läge ganska chanslös Obama.

Både bra och dålig utdelning för McCain i Iowa, alltså. I de opinionsundersökningar som presenterats hittills, utförda innan The Iowa Caucus, har han knapp fördel över Romney (man bör notera att resultaten i dessa undersökningar beror väldigt mycket på i vilken utsträckning man väger in oberoende väljares sympatier). Det ska bli mycket intressant att se hur pass mycket Romney tappar i stöd som resultat av förlusten i Iowa, när nyare undersökningar börjar droppa in under de närmsta dagarna.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA-valet, USA, John McCain, Mitt Romney, Iowa, New Hampshire

Iowa Republican Caucus

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Thu, 03 Jan 2008 15:24:00 +0000

Svensk media lämnar mycket i övrigt att önska när det gäller bevakningen av det amerikanska presidentvalet, och framför allt den republikanska sidan. Således kommer här en liten guide till vad som gäller för de sju herrarna som gör upp i Iowa inatt.

Fruktansvärt jämnt är det inför Iowa, och det är mycket ovanligt för republikanerna. Republikanernerna har oftast i stort sett "enats" om en sannolikt kandidat vid det här laget, och det brukar vara demokraterna som har de vidöppna racen. Varför är det inte så i år? Dan Schnur hävdar att det beror på att den konservative George Allen inte ställer upp: George Allen's Curse.

Det är alltså den baptistpastorn Mike Huckabee som har tagit en oerhört knapp ledning (inom den statistiska felmarginalen) över Mitt Romney inför nomineringsmötena.

Huckabee är en riktig uppstickare, som liksom Bill Clinton varit guvernör i Arkansas. Han kommer även från samma stad som Clinton, Hope. Huckabee är sensationen i fältet och en riktig late bloomer, som på bara ett par veckor mångdubblat sitt stöd i opinionen. Han hämtar i huvudsak sin support från den grupp som brukar kallas den "kristna högern". Huckabee tror inte på evolutionsteorin och har fyllt det vakuum som funnits under hela racet för de socialkonservativa - denna grupp har inte känt sig bekväm med någon av de övriga toppkandidaterna - Mitt Romney har varit för abort men ändrat sig, Rudy Giuliani är för abort och John McCain har sedan länge varit impopulär i dessa led, något som bland annat fällde honom i 2000 års primärval.

Huckabees ledning är alltså överraskande, speciellt med tanke på de resurser Mitt Romney pumpat in i sin Iowa-kampanj. Han har inte bara spenderat fruktansvärt mycket tid i det som kallas 'the hawk-eye state'. Mer än 20 gånger så mycket pengar som Huckabee har den rike affärsmannen satsat på seger i den första staten i nomineringsprocessen.

Men i Huckabee - en rak och ärlig personlighet som inte ägnar sig åt personangrepp och som är genuin i sina åsikter - har man funnit en "folkets man".

Mormonen Romney är en djupt obehaglig kandidat som är den tydligaste partipolitikern i det republikanska startfältet. Han har sedan sin tid som guvernör i liberala Massachusetts bytt åsikter i många frågor, till exempel vapenkontroll och (som tidigare nämnts) abort. Han bedriver en smutsig valkampanj där han försöker positionera sig till höger om Huckabee när det gäller brottslighet och ekonomiska frågor.

Det är i stort sett omöjligt att peka ut en vinnare, framför allt eftersom det alltså i Iowa rör sig om nomineringsmöten - inte ett vanligt primärval. Men om jag ska försöka mig på en kvalificerad gissning säger jag att Romney ändå vinner. Han har en starkare organisation i Iowa och de resurser han haft och har till sitt förfogande gör att han ska kunna se till att hans sympatisörer dyker upp på kvällens nomineringsmöten. Hans stöd bland socialkonservativa har dessutom ökat sista veckan, och denna grupp är alltså själva kärnan i Huckabees presidentvalskampanj.

Dessutom har Huckabee fått utstå mycket kritik i den konservativa rörelsen under de senaste dagarna. Till exempel har pratradiostjärnan Rush Limbaugh gått hårt åt honom för hans mer vänsterinriktade åsikter i ekonomiska frågor. Smådumma kommentarer på mordet på Benazir Bhutto och kritiska kommentarer om George W Bush utrikespolitik har också fått många att betvivla hans utrikespolitiska kompetens.

Det är dock inte bara vinnaren i Iowa som blir intressant. I den amerikanska primärvalsprocessen är det viktiga inte bara goda resultat, utan även att överträffa förväntningar. På tredje plats i många opinionsundersökningar ligger John McCain (som jag skrev om igår), som för ett par veckor sedan var helt uträknad i Iowa. Lyckas han plocka tredjeplatsen går han kraftigt förstärkt in i nästa delstat, New Hampshire, där han redan leder över Romney.

Han utmanas om tredjeplatsen främst av den bisarre libertarianen Ron Paul och Fred Thompson. Mest pengar har Paul, som ställde upp i presidentvalet 1988 för Libertarian Party, samlat in. Som ende motståndare till Irakkriget i fältet och med sin rakryggade approach har han vunnit starkt stöd på internet och facebook. En slutseger (helt osannolikt) för denne anti-interventionistiske man, som ifrågasatt USAs militära närvaro i t.ex. Sydkorea, skulle innebära katastrof för världen. Han har många hängivna supportrar, och det talas om att folk kommer att komma in från andra stater för att rösta på honom inatt. Han kan skrälla och ta tredjeplatsen.

Skådespelaren Fred Thompsons kandidatur är i stort sett redan död. Han var het i somras, men har sakta men säkert tynat bort. Hans absolut sista chans att vinna nomineringen är att bli trea i Iowa, men det förefaller inte allt för sannolikt. Redan spekuleras det i att han strax kommer att hoppa av racet och istället stödja John McCain.

New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani har struntat nästan fullständigt i Iowa och ligger bara sexa i opinionsmätningar. Hans riskfyllda och allt mer ifrågasatta strategi är att vinna sin första seger i folkrika Florida i slutet av januari och sedan slå till stort på "super-tisdagen" i början av februari, då en mängd delstater har primärval och nomineringsmöten. Frågan är om någon "kommer ihåg" honom när det blir dags. Han hoppas att Huckabee vinner idag, och att sedan McCain vinner New Hampshire - han vill inte att Romney ska rycka tidigt i racet.

Den sjunde kandidaten, den galet konservative Duncan Hunter, är chanslös.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Iowa

John McCain - rätt man för världen

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Wed, 02 Jan 2008 13:33:00 +0000

Det är nu bara lite mer än ett dygn kvar till Iowas nomineringsmöten, som startar de båda stora partiernas val av kandidat till presidentvalet i USA (HD skriver: "Startskottet går för jakten mot Vita Huset"). Min kandidat är Arizonas 71-årige senator John McCain, som för åtta år sedan utmanade George W Bush i det republikanska primärvalet.

McCain sticker ut som den mest självständige och kompetente kandidaten i en annars ganska svag uppsättning herrar och dam som jagar världens mäktigaste politiska ämbete. I ett republikanskt fält som annars utgörs av posörer utan militär erfarenhet kan Vietnamveteranen McCain visa på att han vet vad krig innebär. I fem år torterades han i kommunistiskt fångläger. Denna erfarenhet och hans sunda förnuft gör honom till den ende mainstream-kandidaten på den republikanska sidan som tydligt tar avstånd från waterboarding och vågar kalla det för vad det är – tortyr. Sedan krigets början har han också haft rätt om George W Bush-administrationens värdelösa Irakstrategi, vilket inte minst bevisas av de senaste månadernas positiva utveckling av våldsutövandet i landet. Minskningen i dödandet (se figuren här, från The Economist) kan till stor del tillskrivas ökningen av den amerikanska truppnärvaron i Irak, som påbörjades tidigt under 2007. Truppökningen har under hela tiden efterfrågats av McCain, som i sin självständiga stil stått över partipolitiken och vågat kritisera George Bush och Donald Rumsfeld. Han kan leda USA till seger i Irak och det ligger naturligtvis i hela den fria världens intresse. John McCains utrikespolitiska program finns att läsa här: An Enduring Peace Built On Freedom
.

McCain var tidigt den favorit till partiets nominering, men under sommaren kraschade kampanjen fullständigt och kampanjkassan var i stort sett slut. Men McCain är inte en person som ger tappt. Han har sakta men säkert omstrukturerat sin kampanj och jobbat sig in i matchen genom idogt kampanjande i New Hampshire, vars primärval går av stapeln den 8 januari.

Under de senaste veckorna har hans stöd kraftigt förbättrats i den frihetliga staten, och bilden som ges av de senaste opinionsundersökningarna är ett dött lopp mellan McCain och mormonen Mitt Romney. Utgången, som är mycket avgörande för McCains chanser, hänger till stor del på hur det går i Iowas nomineringsmöten i morgon. Romney, som länge var ohotad front runner i både Iowa och New Hampshire, utmanas här av den socialkonservative Mike Huckabee. Förlorar Romney denna match talar mycket för McCain-seger på måndag. Framför allt om McCain dessutom lyckas knipa åt sig tredjeplatsen i Iowa, något som tedde sig helt otänkbart för ett par veckor sedan. Men även här har det vänt - Opinionsundersökningar visar nu att han har en god chans att snuva Fred Thompson eller Ron Paul på tredjeplatsen.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, presidentval, John McCain, usa-valet

Ett kul test

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Tue, 15 May 2007 00:05:00 +0000

Var inne på högerbloggen Kulturrevolution och fann ett test: Presidential Candidat Sector. Gör testet och se vilken amerikansk presidentprimärvalskandidats åsikter som mest konvergerar med dina egna!

Mitt resultat:
1. Barack Obama (d).......61%
2. Al Gore (d)............59%
3. Christoffer Dodd (d)...59%
4. Dennis Kucinich (d)....58%
5. John McCain (r)........55%
6. Rudy Giuliani (r)......55%
7. Wesley Clark (d).......54%
8. Joseph Biden (d).......52%
9. Hillary Clinton (d)....51%
10.Ron Paul (r)...........51%

Idel tydliga vänstermän i topp 4, alltså. Men i en situation där valet stått mellan någon av dessa och John McCain (eller Rudy Giuliani) hade jag valt det republikanska alternativet. Detta eftersom jag upplever att dessa har betydligt sundare åsikter än vänstermännen i de två enskilt viktigaste frågorna för mig i det amerikanska valet - frihandel och Irakkriget.

Länkar:
McCain on the issues: Project Vote Smart

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, John McCain, amerikanska presidentvalet

Ego

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Mon, 14 May 2007 23:34:00 +0000

Tidigare har det från liberalt håll hävdats att jag ser ut som en nyliberal. Nu hävdas från vänsterhåll att jag liknar en "nyliberal".

Kommunismens försvarare

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Fri, 11 May 2007 00:23:00 +0000

På onsdagen publicerade Dagens Nyheter en debattartikel skriven av företrädare för organisationen Upplysning om Kommunismen (UOK): "Ungdomar har obefintlig kunskap om kommunism". I artikeln presenterades delar av resultatet av en kunskapsundersökning riktad till Sveriges 15-20-åringar. Föga förvånande visade det sig att gemene man i denna åldersgrupp fullständigt saknar kunskaper om de massmord som begåtts i kommunismens namn:

95 procent känner till Auschwitz - men 90 procent känner inte till Gulag.

43 procent tror, att det totala antalet offer för kommunismen under nittonhundratalet är en miljon eller färre. En femtedel tror, att det är inga alls eller färre än tio tusen.

40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.

22 procent anser att kommunismen är ett demokratiskt samhällskick.

Jag vet, jag har själv varit 15 år, ovetande och attraherad av kommunismen och det klasslösa samhället. I grundskolan (och knappt på gymnasiet heller) fick man ju aldrig lära sig något om de massmord som begåtts på det som kallats för vägen mot nämnda utopi.

Det hela är naturligtvis för jävligt, ett mått på okunskap och ännu ett underbetyg åt historieundervisning i den svenska skolan. Men det fascinerande är hur den parlamentariskt representerade ytterlighetsvänstern tolkar och reagerar på resultaten av denna undersökning.

Först ut var någon figur som kallar sig Erik Berg och driver en blogg med det spännande namnet Approximationer. Han går i många, långa, stycken igenom de mer värdelösa och mindre centrala resultaten av undersökningen och noterar helt korrekt att frågor som den om vilken huvudstad som ligger närmst Stockholm är ganska dumma. Men kärnan, det intressanta i undersökningen lämnas nästan helt därhän. Fokus ligger helt enkelt på att förringa och gömma bristen på kunskap hos svenska ynglingar, och istället idiotförklara UOK genom att diskutera Tallins och Helsingfors geografiska lägen.

Sedan följde naturligtvis ytterlighetsvänsterns främsta företrädare i svensk bloggosfär, Ali Esbati, med. Att svenska ungdomar gillar planekonomi och inte vet något om vad som hänt på de platser där den implementerats, innebär att de "gillar rättvisa". Ytterligare vänsterfigurer hänger på tåget. En kille kommer till och med ut som kommunist.

Vänsterns strategi är alltså den vanliga: Man blundar, håller för öronen, och fortsätter bagatellisera massmorden. De miljontals dödas öden skall till varje pris förringas så att man kan fortsätta med sin verksamhet och propagera för sina utopiska visioner. Det är djupt obehagligt att se.

LÄS MER:
(*) Professor RJ Rummels data om massmorden i Sovjetunionen: USSR-- Genocide and mass murder
(*) DN-ledare idag: Ungas röda oreda
(*) Läs Per Ahlmarks utmärkta bok Vänstern och Tyranniet online
(*) Köp Staffan Skotts Aldrig Mer

Intressant. Andra bloggar om: politik, kommunism, diktaturkramande, Upplysning om Kommunismen

Rapport från kårvalet

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Fri, 11 May 2007 00:14:00 +0000

Samhällsvetarkårens fullmäktigeval blev ett fiasko för kåren och ett välriktat slag i ansiktet från dess finansiärer - de tvångsanslutna medlemmar. Valdeltagandet landade nämligen på ytterst bleka 7,5%. Inte konstigt, naturligtvis, med tanke på att kåren inte ter sig särskilt intresserad av att bedriva konkret verksamhet som direkt märks som positiv för medlammarna.

Man gör en hel del nytta, framför allt som bevakare av kvaliteten i utbildningen vid samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund. Tyvärr satsar man inte särskilt mycket resurser på att visa upp denna nytta för medlemmarna. Och tyvärr är stora delar av verksamheten att betrakta som rent slöseri med medlemmarnas pengar.

Det läggs mycket pengar på interiören i kårhuset Samvetet och man fungerar gärna som språkrör för socialistisk och vänsterfeministisk propaganda. I januari kunde t.ex. kårtidningen Samtid berätta om hur jämställdhetsutskottet vid flera tillfällen bjudit in företrädare för det lilla partiet Feministiskt Initiativ som föreläsare om feminism.

Det är klart att de flesta medlemmar inte tycker att deras tvångsinförskaffade medel ska användas till denna typen av verksamhet, och ett naturligt sätt att protestera är genom att inte rösta.

För vår del i den allmänborgerliga grupperingen Borgerligt Initiativ (B!) blev valet ingen jätteframgång heller. Vi parkerade på plats 16 (Ola Svedin, 24 röster), 18 (jag, 23 röster) och 23 (Arvin Khoshnood, 21 röster) av de 33 kandidater som ställde upp i valet och konkurrerade om fullmäktiges 31 platser (se hela valresultatet)...

Men det var ett ganska väntat resultat. De flesta som röstar i fullmäktigevalet är övertygade vänstersympatisörer, socialister och vänsterfeminister som stödjer kårens nuvarande verksamhet. Och det är knappast bland dessa som vi, kritiker av kårens nuvarande verksamhet, har våra sympatisörer.

Vi kom i alla fall in i fullmäktige och jag vågar påstå att vi är mycket väl förberedda för att bedriva vår förnyande politik under kommande mandatperiod. Jag och Borgerligt Initiativ kommer att arbeta gemensamt mot förmyndarskap och för att våra vallöften infrias. Det kan du som väljare vara säker på!

Bilden: Det nya fullmäktiget bjöds på tårta. Den vad god, men kårens medlemmar betalade.

Länkar:
Fortsätt följ Borgerligt Initiativ och initiativtagarna (Arvin Khoshnood och Ola Svedin) online!

Intressant. Andra bloggar om: politik, kåren, Borgerligt Initiativ

Diktaturen är snäll, demokratin är dum

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Thu, 10 May 2007 22:46:00 +0000

Ovanstående är uppenbarligen Mikael Wiehes upp- och nervända uppfattning om Kubas och Danmarks respektive regeringar. För ett par månader sedan uppmärksammades den gamle vänstermannen för att han uppträdde på en stödgala till den kubanska mördarregimen. Detta eftersom den är "bäst på mänskliga rättigheter i regionen", hävdade Wiehe.

Och nu har han slagit till igen. På Öresundstinget gick han till attack mot den danska regeringen och dess invandringspolitik: "i Sverige hör man allt oftare människor tala om pölsefascismen", sa Wiehe inför bland andra den danska dronningen.

Visst kan (och bör, fast i lite andra sammanhang kanske...) man kritisera den danska regeringens, understödd av Dansk Folkeparti, invandringspolitik. Mikael Wiehe, med sitt antidemokratiska bagage, är väl dock knappast rätt man att uttala sig i ämnet...

Men den är fascinerande, eller hur, Mikael Wiehes världsbild? Västerländska demokratier och broderländer för "fascistisk" politik - kommunistiska diktaturer är bra på mänskliga rättigheter...

Intressant. Andra bloggar om: politik, Michael Wiehe, Danmark, Kuba

B! tog sig in i fullmäktige!

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Sat, 28 Apr 2007 02:31:00 +0000

Har varit på Samhällsvetarkårens valvaka ikväll, och jag kan berätta att Borgerligt Initiativs tre fullmäktigekandidater som väntat tog sig in kårfullmäktige genom den i stort sett skendemokratiska valprocessen. Jag återkommer i med betydligt mer information senare i helgen. Tills dess, håll till godo med informationen på Borgerligt Initiativs sajt, samt intervjun med mig om B! i Radio AFs Studentnyheterna.

Intressant. Andra bloggar om: Borgerligt Initiativ, kårpolitik, kåren

Erixon ute och cyklar

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Tue, 17 Apr 2007 23:29:00 +0000

Ibland är högermannen Dick Erixon träffsäker i sitt svenska "kampanjbloggande" mot den i Europa så utbredda anti-amerikanismen. Ofta kan man dock missta honom och hans inlägg i sin enögdhet för asaguden Odin. Ta bara den senaste kommentaren om skolskjutningen i Virginia och releasen av den galne mördarens identitet, Värsta Skolmördarna: Sydkorean, Tysk och Skotte:

Ingen amerikan finns bland gärningsmännen i den tragiska topp-tre-listan över värsta massakrer på skolor. Värst är gårdagens 32 mord av sydkoreanen Cho Seung-Hui på Virginia Tech. Näst flest mördade skotten Thomas Hamilton 1996 då 17 personer dödades vid Dunblane Primary School i Skottland. Tredje värste skolmördare är tysken Robert Steinhaeuser som 2002 dödade 16 personer på Johann Gutenberg-skolan i Erfurt, Tyskland.

[...]

Ändå framställs det i medierna som att skolmassakrer på något sätt skulle vara ett amerikanskt fenomen. Som det mesta som skrivs om USA i medierna nuförtiden är det fördomsfulla lögner.

Att Cho Seung-Hui bott i USA sedan 1992 och (det som betyder något i sammanhanget) införskaffat sina skjutvapen i denna amerikanska kontext, med dess vansinniga liberala vapenlagar, tycks alltså inte spela någon roll för Erixon. Tycker han att det är förövarens blod som är den centrala analysvariabeln, eller är han medvetet intellektuellt ohederlig?

Intressant. Andra bloggar om: USA, vapen, Virginia, Virginia Tech, Dick Erixon

McCain i svensk media(!)

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Mon, 19 Mar 2007 14:06:00 +0000

Metro uppmärksammar i en TT-nyhet idag presidentkandidaten och Arizona-senatorn John McCain. Kors i taket! Men det rör sig naturligtvis inte om någon hejaklacksjournalistik, som fallet är när svensk media bevakar de demokratiska favoriterna. Nej fan, istället luktar det mest klassisk svensk "åldersfascism".

Den amerikanske presidentkandidaten John McCain får kritik för sin höga ålder. Om den 70-årige republikanen vinner presidentvalet nsäta år blir han USA:s äldste tillträdande president någonsin, mer åldersstigen än [...] Ronald Reagan, 69 år när han tillträdde 1981.

Oooh, vad han är ålderstigen och gammal! Tänk vad dumma de är, amerikanerna, som ens funderar på att välja en gubbe, äldre än Alf Svensson, till president!

Jag gjorde en snabb sökning i Mediaarkivet på McCain och jämförde med mannen han nu får sägas dela favoritskapet i det republikanska lägret med, Rudy Giuliani, samt några demokratiska profiler som nämns i anslutning till presidentskapet.

Träffar under 2007 i Mediearkivet:
Hillary Clinton (d): 193
Al Gore (d): 167
Barack Obama(d): 144
John McCain (r): 48
John Edwards (d): 45
Mitt Romney (r): 26
Rudy Giuliani (r): 19

Medial Mångfald!

Intressant. Andra bloggar om: media, John McCain, presidentval, USA

I'm running for office!

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Thu, 08 Mar 2007 22:47:00 +0000

Härmed offentliggör jag min kandidatur till Lunds Samhällsvetarkårs fullmäktige 2007/2008. Som en del av den allmänborgerliga alliansen B!, Borgerligt Initiativ ställer jag upp i valet som går av stapeln i april (mina initiativvänner finns här: Arvin Khoshnood, Ola Svedin).

Jag har pysslat en hel del med kåren sedan årskiftet 2004-05, och jag var redaktör för kårtidningen Samtid 2005/2006. Kåren är en på många sätt sjuk organisation, där de aktiva (nästan undantagslöst goda idealister, det bör poängteras) i min mening har alldeles för liten respekt för att det faktiskt är medlemmarnas tvångsinförskaffade medel som man lever på. Målet med Borgerligt Initiativ är att öka medveten om detta, föra offensiv besparingspolitik och framför allt öka studentens känsla av att denne faktiskt tjänar något på att vara med (ja, just den känsla som 98% av samtliga medlemmar saknar idag...)

Den dåliga respekten för tvångsinförskaffade medel visas också i det faktum att kåren allt som oftast fungerar som proponent för socialistiska idéer och partier. Samtid har under året rapporterat om kårens intima samarbete med Feministiskt Initiativ och kåren är också medlem i det kostsamma nationella samarbetsorganet SFS - en koloss som mestadels propagerar för socialistisk politik. Det finns goda pengar att tjäna på att dra sig ur, härliga stålar som vi kan använda till att sänka kåravgiften.

Här följer mitt preliminära valtal:

B! - BORGERLIGT INITIATIV

Ge mig din röst. Jag lovar att bedriva en offensiv besparingspolitik som har sin utgångspunkt i det faktum att du, kära student, är tvångsansluten till Lunds Samhällsvetarkår. Du ska känna att du får ut något av dina 300 spänn - det är vår förbannade skyldighet som kårpampar. Du har ju inte själv valt att vara med!

Jag kommer direkt att arbeta för en lägre terminskostnad genom att driva frågan om ett utträde ur SFS, det byråkratiserade socialistiska samarbetsorganet Sveriges Förenade Studentkårer. Sedan skall det arbetas för besparingar överallt, kårpamparna måste sluta berika sig själva! Vi ska inte köpa in dyr högteknologisk utrustning år ut och år in (ja, så funkar det), och vi ska heller inte bygga kök för 100000 (ja, det har gjorts).

Vänstern har dock ett järngrepp om kåren. Därför är det mycket viktigt att du lägger dina fem röster på mig och andra borgerliga kandidater som vill förminska kåren. Det är bara socialisterna som vinner på att du skiter i att rösta.

Det är dags att visa att vi kan leka politik bättre än vänstern!

Du som läsare här på Frihetens Grip kommer att kunna hänga med Borgerligt Initiativ på vårt äventyr i kårvärlden. Jag rekommenderar också återigen mina Initiativ-vänner Arvin Khoshnoods och Ola Svedins bloggar.

Intressant. Andra bloggar om: kårpolitik, SFS, kårobligatoriet

Demokrati eller diktatur?

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Thu, 08 Mar 2007 15:09:00 +0000

Distinktionen mellan demokrater och proponenter av andra, mörkare, politiska system är den överlägset viktigaste i det europeiska politiska landskapet. Demokratin skall betraktas som en överideologi, inom ramen för vilken man kan vara liberal, konservativ, socialdemokrat, socialist eller något annat.

Vi som lutar åt den borgerliga sidan måste vara tydliga i detta avseende och inte glömma bort att göra den viktiga distinktionen mellan diktatur och demokrati som manifesterades på den tionde socialdemokratiska partikongressen 1917, då man gjorde sig av med den auktoritära falangen som i sin tur bildade det som idag heter vänsterpartiet.

Därför uppmärksammar jag nu sossen Anna Ardins utmärkta inlägg från i söndags: Socialistiskt forum - en onaturlig konstruktion. Det ger en bra bild av den motsättning som i allra högsta grad lever i den vänstra halvan av svensk politik. På det som kallas socialistiskt forum frodas diktaturivrarna. Ardin berättar:

Idag var det alltså socialistiskt forum i Uppsala, jag var där som medlem i Laboremus och Kubaintresserad och presenterade en demokratisk socialistisk syn på Kuba. Jag fick en hel del skit av socialfascister (och andra) som stödjer Svensk-Kubanska föreningen, personer med en föråldrad syn på världens konflikter (där kalla kriget ännu är grunden för allt internationellt handlande och USA har ideologiska intressen snarare än ekonomiska och att de på fullt allvar tror att embargot kommer förändra något på Kuba).

De flesta i rummet satt och stönade/skakade på huvudet när jag och Kaj Nordquist pratade, Eva Björklund (som presenterade den officiella Kubanska synen på Kuba) gömde huvudet i sjalen och flera skrattade högt när vi pratade om frihet och rättvisa. Bland annat förväntades jag försvara IB-affären, bojkott av Irak, utvisandet av de två egyptierna (som sedan torterades) samt moderaterna(!).

Helt vansinnigt. Svensk-kubanska föreningens linje är tydligen: Krig är fred. Diktatur är frihet.

Ardin nämner också den viktigaste insikten, som delas mellan den demokratiska vänstern och liberaler.

Demokrati är ju faktiskt ett grundkrav när man skall arbeta för en bättre värld.

Det är härligt att se socialister som ställer sig på rätt sida om klyftan mellan demokrati och förtryck, och som vågar gå emot strömmen och tydligt markera mot de, ofta till synes dominerande, element inom vänstern som vägrar se värdet i människans politiska frihet och demokratins frukter. Gött mos, alltså, Anna Ardin!

Intressant. Andra bloggar om: bloggar.se,
kuba,
demokrati

Mer från Axess TV

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Thu, 30 Nov 2006 13:20:00 +0000

Fick ett mejl från Axess TV, som berättade att de lagt ut Åke Ortmarks samtal med Jan Nygren (jag skrev om det här) på nätet igen. Se det här (klicka på Samhälle och scrolla sedan ner till "Ortmark möter Jan Nygren").

Axess TV är för övrigt en jävligt bra kanal, jag ser i stort sett allt de lägger ut som webb-TV. Det är en sån enorm skillnad i diskussionskvalitetet i jämförelse med statstelevisionens samhällsprogram. Ett exempel är Susana Popovas Åsiktsmaskinen, som i det första avsnittet hade en diskussion om "jorden-går-under"-hetsen som varit i media under de senaste veckorna. Någon miljönöt som eventuellt tycker att vi ska leva i grottor diskuterade med Ortmark hur farligt hotet från den globala uppvärmningen egentligen är. Pär Holmgren var också inbjuden, men hoppade av i sista stund eftersom han fick veta att "förnekare" skulle sitta med och diskutera... Ni kan se det hela på sajten, scrolla ner till"Åsiktsmaskinen Klimatet: ett mediehot?".

Hur farlig är den globala uppvärmningen? Hur reellt är klimathotet? Jag kan omöjligen veta, men jag ser att det råder delade uppfattningar i forskarkåren och att den grupp som hittills haft medvind i media - domedagsprofeterna - ogärna försvarar sina argument i saklig debatt. Varför det?

Intressant. Andra bloggar om: klimat, Axess, miljö, politik, Pär Holmgren

Biståndstramset

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Wed, 29 Nov 2006 19:54:00 +0000

(bilden: "Foreign Aid: When you take money from the poor people in a rich country and give it to the rich people in a poor country")

Det snackas mycket skit om biståndet från det socialistiska blocket. Aftonbladets ledarskribent Nisha Besara skriver idag: Moderaterna sänker biståndet bakvägen:

Således fattades ett beslut i utrikesutskottet i torsdags som öppnar upp för en ny inriktning i biståndspolitiken. Samtidigt som alliansen kan stoltsera med att Sverige nu har nått en procent av BNI i bistånd, kommer en stor del av pengarna att gå till skuldavskrivning i stället för till fattigdomsbekämpning. Mer pengar till biståndet, men inte en enda ny krona till de mest behövande. Det är budgettekniskt hyckleri.

Besara utgår (liksom de flesta bloggare (socialister) här) från en felaktig föreställning om den globala ekonomin som ett nollsummespel och där vi måste "bjuda till" med global fördelningspolitik för att världens fattiga ska kunna få mat för dagen.

Det är ett osant och antiintellektuellt påstående.

Att bara pumpa ut biståndspengar är ett rent slöseri med resurser. Det är som New York-professorn William Easterly påpekat, att trots 568 miljarder dollar (2003 års penningvärde) under 43 år är Afrika kvar i ekonomisk stagnation. Nästan hälften av befolkningen i Afrika söder om Sahara lever i extrem fattigdom - man tjänar under $1/dag. Tillväxten var mellan 1970-1998 0,01% per år. Socialisterna ser inga problem.

Biståndet tenderar ofta att fastna i korruption och försvagar dessutom incitamenten för korrupta afrikanska regimer att förändra sin tillväxthämmande politik. Man kan säga att det ofta blir till någon form av konstgjord andning för regimer som hindrar sina folk från att lyfta sig ur fattigdomen.

Nej du, Nisha, det finns inget egenvärde i bistånd - världens fattiga behöver inte mer av den varan, de behöver mer kapitalism.

Nu vill jag inte säga att man skall kapa allt bistånd fullständigt. Framgångsexempel finns, i Taiwan till exempel. Där var 50-talets bistånd en av beståndsdelarna som möjliggjorde den extrema ekonomiska tillväxt som tagit landet från en position som ett av världens fattigaste och mest utsatta länder, till ett av världens 30 rikaste. Demokratifrämjande bistånd och katastrofbistånd är också viktigt.

Men kvalitet måste gå för kvantitet i biståndspolitiken. När ska socialisterna förstå?

Intressant. Andra bloggar om: bistånd, politik

Nu blir det annat i skolan!

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Wed, 29 Nov 2006 18:48:00 +0000

Det viktigaste med den borgerliga valsegern var kanske skiftet i skolpolitiken. Under tiden med socialdemokratisk administration hade vi en flumskola som bara skapar dåliga resultat och i förlängningen lägre klass på all form av utbildning i landet. Detta är mycket farligt, eftersom det hotar vår ekonomiska tillväxt och konkurrenskraft i den kunskapsbaserade ekonomin.

Mest alarmerande är kanske att det är så många elever som går ut grundskolan utan att kunna läsa och skriva. Idag skriver skolminister Jan Björklund (fp) på DN Debatt att det är dags att lägga in preventiva åtgärder tidigt: Vi inför nationella prov i årskurs 3.

Den enskilt viktigaste slutsatsen är att när de underkända eleverna synliggörs tvingas kommuner och skolor att göra insatser.

Den avgörande frågan att ställa blir därför: Om en nation ska ha en distinkt kontroll över att skoleleverna kan läsa och skriva och sedan sätta in massiv hjälp för att alla ska nå dit, när ska i så fall en sådan kontrollstation läggas in i skolväsendet? De flesta skulle nog svara i övergången mellan lågstadium och mellanstadium. Men Sverige har valt övergången mellan grundskola och gymnasium. Orsaken är socialdemokraternas vånda inför prov och resultat, särskilt tidigt i skolan. Detta är en grundorsak till det svenska skolväsendets sjunkande resultat.

Under ett årtionde har den skolpolitiska debatten nu handlat om problemen i högstadiet och gymnasiet. Det är här som den förra regeringens fokus har legat. Nya statsbidrag har pumpats in i det individuella programmet.

Det är naturligtvis vansinne att inte sätta in hjälpinsatserna för elever som har det svårt förrän de är 15 år gamla. Det har bl.a. gjort att IV-programmet till det mest "populära" gymnasieprogrammet i Stockholm...

Men nu blir det alltså annat. En långsiktig satsning på en skola där kunskap står i fokus och, rakt i ansiktet på socialdemokratin, en skola där det inte är elevernas sociala bakgrund som avgör deras studieresultat!

Socialdemokraten Robert Noord har fattat detta, och berättade förra året på DN Debatt om vad som hänt i Haninge sedan man där börjat testa elevernas läskunnighet i första klass.

Resultatet är också intressant på så sätt att den sociala faktorn inte tycks ha spelat en lika stark roll för resultatet som när det gäller betygen i vår kommun.

Elevernas sociala bakgrund slår igenom i mycket hög grad i betygen i skolår nio. Men i ettornas lästest är sambandet svagare. Vi kan se exempel på skolor i socialt utsatta områden där samtliga elever nådde målet. Det visar att den inriktning vi valt är gynnsam för elever från socialt svaga miljöer.

Noord berättar också att sedan testen infördes har andelen elever som efter ett år i skolan " lärt sig olika sätt att tillägna sig innehållet i en text (ordbild, ljudning, bokstäverna, igenkänning med mera)." blivit 88%. På andra ställen där man använt sig av samma metod för att mäta elevers läsförmåga är motsvarande siffra cirka 60%.

Systemskiftet i skolpolitiken är alltså mycket viktigt. Men frågor kvarstår: Varför i trean? Varför inte börja med nationella prov i årskurs 1?

Intressant. Andra bloggar om: skola, politik, folkpartiet
, Jan Björklund

Nästa S-ledare bör heta Jan Nygren

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Sun, 26 Nov 2006 02:34:00 +0000

Jan Nygren stod före Göran Persson i kön senast socialdemokraterna valde ny ordförande. Han tackade dock nej av familjeskäl, och istället fick vi tio år med HSB.

Nygren är idag vice VD i SAAB, och hans tid i näringslivet tycks ha gett honom viktiga insikter om hur den socialdemokratiska politiken bör uppdateras. I en intervju hos Ortmark i Axess TV (som dessvärre inte ligger online längre), berättade han att han gärna skulle se en svensk version av danska arbetsmarknadsmodellen flexicurity införas (slopad arbetsrätt och generösa ersättning i övergångsperioder mellan två jobb). Och idag skrev han på SvD Brännpunkt:

Så vad är då höger och vad är vänster i vår komplexa värld?
Är det höger att socialdemokratin måste hitta ett förhållningssätt till globaliseringens effekter och möjligheter genom att exempelvis hävda att principerna för den danska så kallade Flexicurity-modellen är ett sätt att öka rörligheten på arbetsmarknaden – samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb?
Den danska modellen är en offensiv kompromiss. Löntagarna ska ha en stabil utfästelse om trygghet vid omställningar, stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann.
I gengäld får företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet och inte klamrar sig fast vid det gamla.

Med Jan Nygren som ledare hade jag med stor sannolikhet röstat på S, eftersom han sökt regeringssamarbete med mittenpartier, snarare än de tillväxtfientliga ytterlighetspartierna MP och V.

Tyvärr kan man inte inbilla sig att han är intresserad av att bli partiledare, eller att S själva är intresserade av att göra Nygren till ordförande. Jag tror istället att Mona Sahlin kommer att bli ledare till sist. Hon är kvinna, erfaren och en mycket vass debattör. Trots hennes uppenbara inkompetens när det inte gäller att snacka, kan hon bli en mycket hård motståndare för Reinfeldt 2010. Inte bara för hennes duglighet i debatt, utan också för hennes uppenbara talang vad gäller det mediala spelet.

Pär Nuder är en "lustig" kandidat, som med all sannolikhet skulle ge alliansen en till seger om fyra år. Men inte fan är de så dumma att de väljer honom? De är dessutom låsta också i det kollektivistiska, att det "måste" vara en kvinna, vilket gör Nuder mindre sannolik.

Carin Jämtin har varit veckans mest hypade kandidat. Hon säger dock kategoriskt nej i SR idag, men sådant har man lärt sig att man inte kan lita på. Hon är en vänsterkandidat som verkar hyfsat sympatisk - i alla fall om man jämför med hur dagens elitsossar brukar föra sig. Jag vill ändå inte se henne som ledare - hon är alltför socialistisk. Hon vill exempelvis ha inkvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser.

Wanja Lundby-Wedin är dock skräckkandidaten nummer 1. Jag har en slant på henne på Unibet till hyfsat odds (som jag satte dagen efter valet), men tror mindre på henne nu. Hon skulle vara allt för avskräckande för mittenväljarna, och de måste vinnas tillbaka om sossarna ska vinna 2010. Fackpampar är heller inget som attraherar folket.

Ulrika Messing nämns också i diskussionen, och är kanske inte helt omöjlig. Hon är ung och kvinna, men har ändå suttit i regeringen i många år. Dessutom sägs det att hon skötte efterspelet till Gudrun-förödelsen väldigt bra.

Thomas och Thomas, Bodström och Östros, är long shots. Bodström har ingen maktbas i partiet, och verkar mest vara intresserad av övervakning. Östros borde rimligen stå bakom Nuder i ledet bland de som verkar för konservering av rådande ordning i partiet.

Ett annat long shot är f.d. arbetsmarknadsministern Sven-Erik Österberg. Kan inte se att han har någon realistisk chans, dock.

Men kom ihåg, alla dessa spekulationer är helt värdelösa om Margot i Bryssel ändrar sig...

Intressant. Andra bloggar om: socialdemokraterna, Jan Nygren, Carin Jämtin, Mona Sahlin

Till alla fans

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Thu, 16 Nov 2006 15:02:00 +0000

Det var ett tag sedan jag skrev något här, ser jag. Jag återkommer med mer frekvent postande inom kort. Har varit sjuk ett par dagar, men sedan blir det comeback.

Tills dess får jag underhålla er med de danska centristernas, Radikale Venstres, partiledare Marianne Jelved - så här bygger man radikalt liberal politik:

Intressant. Andra bloggar om: politik, Radikale Venstre

Om licensskolket

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Thu, 12 Oct 2006 22:42:00 +0000

Alltså, som jag ser det är inte det stora problemet att några figurer skitit i att betala TV-licens. Visst är det ett lagbrott, och visst är det fel att smita från skatten på andras bekostnad, men vi är bara människor och människor tar felaktiga beslut ibland.

Det som irriterar är mentaliteten hos mörkblå människor som kulturminister Cecilia Stegö Chilò. Människor i hennes nyliberala kretsar i Stockholm har en väldigt obehaglig syn på vad som är rätt och fel. Allt staten gör är av ondo, och att smita från TV-licensen är ju bara bra eftersom staten därigenom nekas pengar. Det rör sig om miljonärer som med löjliga motiveringar som att "SVT är kommunistiskt" anser sig ha rätten att överföra en för dem mer eller mindre obetydlig skattebörda på andra medborgare i detta land. Birgit, 72, i Vetlanda med sin löjligt lilla pension betalar duktigt TV-licensavgiften samtidigt som miljonärerna på Östermalm osolidariskt avstår i sina ideologiska markeringar.

I samma krets ingår naturligtvis handelsminister Maria Borelius som trots miljoninkomster anlitade svart barnflicka. Vilken jävla trovärdighet har dessa människor att tala om det utbredda bidragsfusket eller om kriminalitet? Ja, de ser ju till att förstöra för hela regeringen med sitt osolidariska sätt att agera.

Och värst av allt - de ger vänstern nya möjligheter till angrepp och underminerar möjligheterna till förändring av vårt förmyndarsamhälle.

Jag tror att jag talar för den stora majoriteten av oss alliansröstare när jag säger att det inte var människor som Cecilia Stegö Chilò och hennes ideologiska kamrater vi gav vår röst den 17 september. Nu är de lyckligtvis tämligen marginaliserade i Fredrik Reinfeldts nya moderater, och Stegö Chilò och Borelius har redan sett till att göra sina egna möjligheter att påverka politiken minimala.

Sedan är det ju en annan sak att TV-avgiften är en oerhört komisk uppfinning - licens för att inneha en TV...! Och att socialdemokraternas skattevansinne gör anlitande av svart arbetskraft till ett reellt val för många människor. Det finns inga förmildrande omständigheter i fallen Borelius och Stegö Chilò. De kunde betalt in sina pengar till staten och arbetat för ny politik om de ville slippa. Inte snylta på vanliga människors surt förvärvade slantar.

Intressant. Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius, politik

Socialdemokraterna vill köpa medier

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Thu, 12 Oct 2006 21:41:00 +0000

Dagens media rapporterar: (S)-grupp får i uppdrag att köpa medier

Tre socialdemokratiska tungviktare med partisekreteraren Marita Ulvskog i spetsen sonderar terrängen på den svenska mediemarknaden. Uppdraget bottnar i att socialdemokraterna vill köpa in sig i delar av tidnings- eller tv-marknaden. En idé är att göra en varnat av Svenska Dagbladet med socialdemokatiskt ledarsida.

Gruppen som arbetar på uppdrag av det mäktiga socialdemokratiska verkställande utskottet består förutom av Marita Ulvskog, också av partikassören Tommy Ohlström och LOs avtalssekreterare Erland Olausson, som i praktiken är LO-basen Wanja Lundby-Wedins närmaste man. Partiet har tidigare haft grupper som arbetat med mediefrågor av olika slag, men då på ett mer teoretiskt plan. Nu flaggar Marita Ulvskog för att det har blivit dags för socialdemokraterna att gå från ord till handling och ta en aktiv ägarroll på mediemarknaden igen. Sedan tidningen Arbetets konkurs 1991 då socialdemokraterna och LO brände fingrarna har partiet avstått från att tänka i banor av medieägande.

- Vårt uppdrag handlar om att följa vad som händer på mediemarknaden och se om det finns några öppningar för oss att göra saker som innebär att vi kan stärka vår position, säger Marita Ulvskog.

Ett intressant initiativ av den skadskjutna socialdemokratin. Vi behöver lite ägarbalans i den svenska mediasfären, som på detta område är väldigt borgerligt dominerad. Det talas om TV-kanal eller köp av tidning, vilket inte varit aktuellt sedan Arbetet (i sin dåvarande form) gick i graven i början av 90-talet.

Intressant. Andra bloggar om: socialdemokraterna, politik, media

Expressen gör sitt jobb

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Mon, 25 Sep 2006 16:19:00 +0000

Jag har redan skrivit om Sverigedemokraterna två gånger tidigare idag. Men vi noterar kort också att Expressen, en tidning som historiskt sett stolt försvarat demokratin mot högerkrafter i Sverige, granskar Sverigedemokraterna väl. I helgen publicerades följande:

Sd:s hemliga etniska plan
Sd:s mörka historia
Sverigedemokraternas 33 punkter
Främlingsfientliga partier tog många röster från S

Intressant. Andra bloggar om: Sverigedemokraterna, Expressen, politik

Skånsk framtid

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Mon, 25 Sep 2006 14:56:00 +0000

Sverigedemokraternas framgångar i Skåneland leder inte bara till att anti-demokratiska krafter får ytterligare inflytande i våra folkvalda församlingar. En logisk följd av svensknationalismens framfart (naturligtvis i kombination med skånskpopulismens död), är också att skånska intressen av självbestämmande undergrävs. Skåningarna har, troligen i ren okunskap, tackat nej till den skånska regionalismen och sagt ja till det storsvenska.

Detta är naturligtvis en mycket oroande utveckling, men samtidigt kan den kanske också föra något gott med sig. Jag syftar här inte på Sverigedemokraternas framgångar, utan på den skånska populismens marginalisering. Kanske kan, som jag också föreslog i en kommetar på regionalisten Ilan Sadés (c) blogg, denna göra att mer seriösa och humanistiska företrädare av skånska intressen får större spelrum. Nu slipper man kanske förknippas med motståndet mot "inflyttningspolitiken", rasism och islamofobi. Kanske kan man ses som ett seriöst alternativ.

Även Centerns förnyelse, med det öppna talet om federalism, är ett steg i rätt riktning för skåningarna.

Vi noterar också att Skånefederalisterna (bilden), som det tyvärr varit ganska tyst om i valrörelsen, noterades för en (relativt sett) massiv uppgång i väljarstödet i valet till Region Skåne. En 270%-ig ökning till 0,1%.

Kanske får vi se ett skånskt genombrott i politiken under de närmsta åren?

UPPDATERING: Uppdaterade siffror efter Arons kommentar.

English summary:
The Scanian populism is dead, and that might make way for more liberal and humanistic regionalistic alternatives.

Intressant. Andra bloggar om: Skåne, Skånefederalisterna, politik, Sverigedemokraterna

Slipsfascismen begär förtroende

noreply@blogger.com (Gustav Lundblad) — Mon, 25 Sep 2006 14:43:00 +0000

Att döma av en del förvirrade postningar på den konservativa bloggen kulturrevolution.se (som bl.a. tycker att Tilde de Paula och Göran Rosenberg gör att TV4 blivit en kanal för vänsterpropaganda - man kanske inte ska ta den särskilt seriöst, men den har ju uppenbarligen många besökare), så har Sverigedemokraternas valframgångar här i Skåneland och övriga Sverige redan gjort partiet rumsrent.

Att Sverigedemokraterna är ett parti som kör en hyfsat "moderat" linje utåt och en helt annan, mer fascistoid, linje inåt (detta har tidningen Expo rapporterat om många gånger) tycks redan vara glömt. Nu är man tydligen, tycker kulturrevolutions Joakim Henriksson, helt OK eftersom invandrare som kollektiv är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Hey, om SD duger för Mohammed så duger de fan för mig!

De senaste veckorna har kulturrevolution.se flera gånger i diverse bloggpostningar beskrivit Sverigedemokraterna som vilket konservativt parti som helst. Och jag tror att man kan se det som en reflektion av samhällsutvecklingen i stort. För ett par år sedan, när Mikael Jansson var partiledare, hade inte många demokratiska debattörer velat ta i partiet. Nu är man plötsligt helt OK (läs Expos "Glöm inte SDs rasism!"). Det är en farlig utveckling.

Felet ligger naturligtvis hos de etablerade partierna. Låt oss här bortse från socialdemokraternas monumentala integrationsmisslyckande och skapande av ett invandrat bidragsproletariat - roten till de problem som gör Sverigedemokraterna till ett reellt alternativ för en del väljare.

Låt oss istället fokusera på att man inte vågat debattera Sverigedemokraterna i valrörelsen. Visst, vi såg Fredrick Federley (c) gå i polemik med Jimmie Åkesson i God morgon Sverige i valveckan, men annars har det varit tunt. Ingen har vågat ta i Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning och invandringen, brottsligheten och integrationspolitiken har knappt debatterats alls (bortsett från försök från Folkpartiet som då avfärdats som "rasistiskt").

Mainstreammedia har inte heller varit intresserad av Sverigedemokraterna. Efter valet fick vi se prov på partiets företrädares inkompetens och okunnighet, men när man inför valet (mot slutet av valrörelsen skedde det knappt alls) talat om småpartier har det mestadels handlat om vänsterextremisterna i Feministiskt Initiativ och gubbarna i Junilistan - partier som granskats hårdare och som av väljarna den 17 september avfärdades som obetydliga företeelser. Sverigedemokraterna har däremot, nästan helt i tysthet fått ett växande stöd som grott i missnöjet med den havererade integrationspolitiken. Media har inte rapporterat, inte granskat, utan bara hållit tyst och så kom valresultatet som en mindre bomb.

Och nu är alltså rörelsen, sådd ur högerextrema vindar på 80-talet, sprungen ur organisationer som Bevara Sverige Svenskt och Sverigepartiet, på väg att bli legitim. Vägen mot riksdagen 2010 ligger öppen, även om partiets inkompetenta ledning lite talar mot ytterligare sympatitillväxt.

Måtte nu demokratiska krafter i Sverige våga "ta debatten" med de brunanstrukna, våga föra upp de samhällsfarliga integrationsproblemen i ljuset, våga låta Sverigedemokraterna vara med på samma demokratiska villkor (Erik Ullenhag (fp) hade så jävla fel). När deras åsikter får presenteras i fri debatt, när deras hundratusentals väljares åsikter och problem blir representerade och tagna på allvar också i det mediala rampljuset, när deras lösningar på problemen ställs mot de individualistiska och humana alternativen - då kommer också förhoppningsvis folket att vända partiet och dess inkompetenta och ofta brottsliga företrädare ryggen.

Annars kommer de bara att få fortsätta spela martyrrollen i kampen mot "PK-eliten", och folk kommer (liksom grabbarna på kulturrevolution) av ren okunnighet tycka att "de blir ju orättvist behandlade, och de är nog inte så farliga ändå". Sedan får vi ett helvete 2010, och en ny "sensation".

Läs mer:
Expo.se
Richard Slätt - Sverigedemokraterna från insidan
Objektiv SD-blogg (SD-avhopparen Tommy S. Funebos blogg)

English summary:
The nationalistic Sweden democrats have enjoyed massive electoral support in Scania and other parts of Sweden. They entered tons of local assemblies in the elections last week, and I argue that the established political parties and mainstream media must dare to approach the Sweden democrats as any other party in a free debate. If they continue as now, by turning their back to the reformed former racist party, I don't see how the Sweden democrats will fail in reaching further support in the next elections in 2010.

Intressant. Andra bloggar om: Sverigedemokraterna, demokrati, politik