Per T Ohlsson och USA

Läste en skrift från Bertil Ohlin-institutets Ohlinföreläsning 2005 av Sydsvenskans f.d. politiske chefredaktör Per T Ohlsson. En intressant uppmaning till ökad förståelse och sans med utgångspunkt i de allt mer omfattande aversionerna mot världens enda supermakt som vi ser idag, ofta påeldade av vänstermedia. Han passar också på att avliva en del vänstermyter, och illustrerar förtjänstfullt skillnaden i tonläge mellan verkligheten för fem år sedan - innan WTC-attackerna - och idag. Ökade klyftor mellan Europa och USA är en realitet, menar Ohlsson, med utgångspunkt i det förlorade behovet av USA efter Sovjetblockets fall.

För amerikanerna demonstrerade terrorattackerna den 11 september
2001 att världen fortfarande är en farlig plats, där det krävs styrka
och beslutsamhet, ibland även våld. I Europa växte det däremot, under
amerikanskt beskydd, fram en fredlig ordning – EU – där gamla fiender
har blivit nära vänner. Att det kalla kriget slutade utan att bli hett i
Europa ses som en bekräftelse på att samarbete och kompromisser alltid
är att föredra.
USA lever i Thomas Hobbes värld – »allas krig mot alla«. Europa lever
i Immanuel Kants eviga fred. Därför ter det sig följdriktigt att klyftan
mellan USA och Europa har vuxit medan den europeiska integrationen
har fördjupats och expanderat: från Maastricht till östutvidgningen.

Den nya världsordningen har mottagits på olika sätt i USA och Europa. Även i relationen det sekulära Europa kontra det religiösa USA skapas klyftor. Per T Ohlsson noterar också intressant likheten mellan 1800-talets syn på USA med dagens:

Livet i Amerika skildrades i termer av »hänsynslöst«, »hårt« och
»kallt« av Nationalföreningen mot emigrationen. Amerikanerna beskrevs
som barn, mer intresserade av yta än av innehåll.29 Emigranterna
framställdes som bedragna stackare som lockades till Amerika av allehanda
villfarelser om livet på andra sidan Atlanten, offer för »den individualistiska
tidsströmningen«.

Han avslutar med en uppmaning om acceptans av motsättningarnas realitet, och frågar efter en mer balanserad bild av USA - både från debattörer på vänster- och högerkanten. Och visst, det finns inte mycket som man saknar mer i den ofta parodiska europeiska debatten idag.

Läs gärna hela skriften här!

Sveriges sämsta journalist?

Det är svårt att förvånad eller upprörd över det trams den svenska pressens största skämt till "expert" skriver. Man är ju van vid Wolfgang Hanssons högstadiekommentarer om USA:s ondska i Aftonbladet. Men i och med måndagens "analys" tog han väl ändå priset?

Han argumenterar i måndagens VÄRLDEN, under rubriken "Rätt att sova med fienden" (Aftonbladet 15/5-06, sidan 20), för Hamas förträfflighet och påstådda förnyelse och drar paraleller till terrorister som slutat som Nobels fredspristagare.

"Vi är i ett sånt läge. I stället för att göra ont värre genom att frysa en konflikt som styr så mnycket av världspolitiken gäller det att se möjligheten. Få Hamas att ta steget från terrororganisation till politisk rörelse utan våldsaktioner. Vissa lovande tecken finns. Hamas har i praktisk handling iakttagit eldupphör. På 16 månader inte en självmordsbombning."

Men Wolfgang... Hur reagerade Hamas på sprängningen av ett falafelstånd i Tel Aviv för en månad sedan? Svaret finns här.

Hans seriositet manifesteras i följande:

"Terroriststämpelns bäst före-datum har kort giltighetstid. Nelson Mandela, Menachem Begin och Yassir Arafat ansågs alla vara terrorister men slutade som Nobels fredspristagare."

Nobels fredspris har ju, som vi vet, alltid varit ett pris som gått till idealistiska fredsivrare. Fråga Henry Kissinger. Eller terroristsupportern Arafat.

Men att Aftonbladet är en tramsblaska är i och för sig inget nytt.