IFK Norrköping-HIF. Vi trodde på en tuff match, utan Peter Larsson och med tre besvikelser i bagaget. Istället blev det 1-4.

Det här var en HIF-match som förde tankarna till Conny Karlssons vinnarmaskin. Och det var just den som senast gav HIF en seger med tre måls marginal på bortaplan – för ganska exakt tre år sen borta mot Åtvidaberg (0-3).

Hur gick det till? För det första hade HIF flyt och man hade domaren med sig. Men flytet kom av en anledning. HIF nötte på och när man tog ledningen jag man vidare för fler mål, det blev aldrig säckförsvarssjukan som vi såg mot Öster förra veckan. HIF hade koncentration i avslutsmomenten medan Norrköping såg ut ungefär som HIF i Växjö. Det rakare 4-4-2-spelet gjorde att tempoproblemen från de senaste matcherna undveks.

Och så var ju Ardian Gashi tillbaka.

Han missade de tre senaste matcherna och då gick det som det gick för HIF.

HIF med Gashi på plan i årets allsvenska: 7-1.Grinta. Gashi.

Samtidigt tappade Elfsborg poäng på nytt och trots HIF:s problem är regerande mästarna, liksom mina guldfavoriter Häcken, tre poäng bakom di röe. AIK ytterligare två poäng efter.

Krönika om matchen här: Lundblad: HIF är ett vinnarlag igen.

Kul vecka för Stockholmsfotbollen… Inte direkt, va?

Hammarbys vecka: 0-0 i Superettanpremiären borta mot Ljungskile förra helgen, 1-1 idag hemma mot IFK Värnamo.

AIKs vecka: 0-0 i Friends Arena-premiären mot Syrianska, Uppdrag Granskning i onsdags och idag 0-1 borta mot Åtvid.

Djurgårdens vecka: 0-1-underläge i måndags mot Mjällby och så kastas det där päronet in. Idag 0-4 borta mot Häcken.

Kommentar: Såg inte AIK:s match idag, men mot Syrianska förra veckan: Statiskt spel och stora svårigheter att skapa målchanser. Dessutom var man sårbara för kontringar mot ett Syrianska som knappast har en av allsvenskans främsta offensivuppställningar. Dunderbottentippade Syrianska kunde faktiskt vunnit matchen, även om även AIK hade en del farligheter i den första halvleken. Efter två poäng på första tre matcherna går AIK in i en jobbig period där det redan nu, i fjärde omgångens hemmamatch mot Malmö FF, kommer att talas om “måstematch” för att “haka på i guldstriden”.

Och det är kanske inte helt fel: Vinner MFF på onsdag är man redan åtta poäng före AIK.

Djurgården har inlett med 0-3 i Helsingborg, ett inkastat päron och avbruten match vid ställningen 0-1 mot Mjällby och idag alltså 0-4 mot Häcken. Magnus Pehrssons hopplöst ofärdiga bygge har alltså inte gjort mål i årets allsvenska (även om man gnetat sig fram till semi i Cupen, det ska man inte glömma). Man har visserligen haft problem med skador, men baserat på det jag sett (hela matchen mot HIF och halva mot Häcken) så fungerar man inte alls som lag betraktat. Produkten av de elva spelarnas kollektiva spel är så att säga mindre än summan av den individuella förmågan. Försvarsspelet ser dessutom virrigt ut.

Inte så konstigt, kanske – med tanke på spelaromsättningen. Oroväckande också att de tio bakom inte ens fått Erton Fejzullahu att göra mål i år – mannen som måste leverera för att Dif ska sluta inom topp 10, har inte gjort mål på fem tävlingsmatcher.

Difs säsongsinledning svart på vitt: 0-7 i målskillnad och 330 mållösa minuter sedan allsvenska premiären (med cupmatchen mot Dif inräknad). Hur länge varar tålamodet med manager Magnus Pehrsson?

Hr. Gian Piero Gasperini är en man med bryderier. 3-4 på Sicilien var knappast den start man velat se för det nya Inter i detta, revanschens säsong 2011-12.

Wesley Sneijder blandade och gav som Clive Owen i Croupier, Walter Samuel var inte Walter Samuel utan mer Andrea Ranocchia i trebackslinjen och bakom Inter-mittfältet fick Fabrizio Miccolo och hans polare segla fram på oceaner av ytor och resultatet blev därefter.

Det är nu en hårt pressad och hårt kritiserad Gian Piero Gasperini som ställer ut sitt lag på Giuseppe Meazza i onsdagens Champions League-premiär mot Trabzonspor.

Framför allt måste han lösa problemen med lagets försvarsspel – Palermo gjorde fyra mål och det kunde blivit fyra till om man förvaltat alla möjligheter man fick lite bättre. Hur länge håller Gasperini kvar vid trebackslinjen?

Anfallsspelet var inte heller särskilt imponerande idag – det bjöds på en hel del fina individuella prestationer från spelare som Diego Milito (två mål och skön start på säsongen efter ett uselt 2010-11), Wesley Sneijder (vilken passning till 4-3!), Jonathan (intressant debut av “nye Maicon”), Ricky Alvarez (lovande inhopp) och Diego Forlan (KLASS!), men det var just mestadels individuella prestationer och inte så mycket en kollektivt effektiv anfallsfotboll.

Slutligen kan man i alla fall konstatera en sak: Pazza Inter lever! Vilken fullständigt galen match det var! Sekvensen där Milito berövas straff efter Pisonis handbollsspel och minuten senare får den där straffen och petar in sitt andra mål!

Det låg så mycket Pazza Inter i luften att när Forlan tryckte in 4-3, så kändes det ordentligt som att det skulle komma en 94:e-minuts-kvittering till slut.

Ikväll blir det HIF-Gefle för min del, för Svenska Fans räkning. Äntligen väljer Conny Karlsson nu att låta Rasmus Jönsson starta matchen som släpande forward. Erik Sundin petas och Rachid Bouaouzan går in som vänsterytter. Jag tror att det kan innebära proppen ur för HIF:s anfallsspel. Gör Alexander Gerndt hattrick precis som i fjor mot Gefle?

Sen på onsdag bör den intresserade hålla utkik efter Kvällsposten. I Matchdax, som medföljer som bilaga, har jag med spännande intervjuer med Mattias Lindström och Kärnans ordförande Niklas Persson. Lindström sågar bland annat dansk supporterkultur vid fotknölarna (nåja).

******

När jag gick i mellanstadiet var mitt NHL-intresse som störst. Hade många klasskamrater som också följde med i cirkusen på andra sidan Atlanten, och man spelade EA Sports NHL-spel och hade precis slutat samla på hockeykort.

Vid den här tiden var Detroit Red Wings det dominerande laget. Nick Lidström och Tomas Holmström var svenska stjärnor i laget som vann Stanley Cup 1997 och 1998.

Det är ett tag sedan, men fortfarande gör de båda allt för att mitt 90-tal inte ska ta slut.

Var uppe inatt och såg den femte matchen i kvartsfinalserien mellan San Jose Sharks och Red Wings, och det var nog sjutton bland det galnaste skådespel jag sett utspela sig på en hockeyrink.

Red Wings, med kniven på strupen i underläge med 1-3 i matcher, fick ingenting att fungera i två perioder. San Josés försvarsspel var solitt, och när man i inledningen av tredje perioden tryckte in 3-1 kändes det som att Detroits saga var all i det här slutspelet.

Och i så fall kanske också sagan om hockeyfenomenet Nicklas Lidström. Han är återigen nominerad till Norris Trophy (årets back), men är nu 41 år och mycket talar för att han lägger ner sin karriär efter den här säsongen.

Men han kände uppenbarligen inte för att det skulle ta slut inatt. Heller – I förra matchen var också Detroit piskade att vinna och då slog han till med två mål i en 4-3-seger.

Och när klockan nästan klämtade för Red Wings så var det som att gubbgänget kom ihåg vilken vinnarmaskin de är.

I båset satt en skadad Johan Franzén och gormade och på isen slet en halvskadad Henrik Zetterberg och en mer än halvskadad Pavel Datsyuk som om det inte fanns någon morgondag (vilket det egentligen i och för sig inte fanns…). Och efter att Jonathan Ericsson skjutit in 3-2-reduceringen gjorde Dan Cleary 3-3 och scenförändringen var total.

Så pass total att det hela till slut avgjordes på ett helt tidlöst sätt. För precis som han gjort under de senaste tjugo åren så gled Nicklas Lidström fram från blålinjen och sköt ett tungt backskott efter Datsyuks fina förarbete. Klockan stod på 13,52 och precis som alltid, alltid, alltid stod Tomas Holmström framför kassen och störde hemmalagets målvakt Antti Niemi. En enkel liten touch från den stenhårde pitebon och så hade Detroit vänt till sin andra raka 4-3-seger i matchserien.

Magnifikt.

Vi som pekade på att Örebro har dålig bredd i sitt anfall inför säsongen hade kanske mer rätt än vad vi trott. 72%-igt bollinnehav idag mot Kalmar. Trots det: Förlust hemma med 1-2 i den naturliga målskytten Andreas Haddads skadefrånvaro.

Sixten Boströms gäng har bara plockat tio poäng på sju matcher. Vinner HIF mot Gefle på måndag är man redan sju poäng bakom.

Nya topplags-Örebros möjligheter att utmana om guldet 2011 kan snart var lika långsökta som alla andra år.

I sällskap av Brorsson och Mr Green blev det stabil division 7-fotboll på Alströmervallen igår kväll: Väsby FK-Hjärnarps GIF 1-2.

Men jag håller inte med Helsingborgs Dagblads referat om att oavgjort skulle varit ett rättvist resultat.

Visst var Väsby det bättre laget i inledningen av den andra halvleken. Men efter att bortalagets målskytt Halil Hyseni blev utvisad med dryga 20 minuter kvar att spela, så hade ärligt talat inte Väsby särskilt mycket ordnat spel.

I jakten på kvittering blev man allt mer desperata, och man hjälptes inte av att mittbacken Martin Madsen åkte ut i minut 83, efter sin andra vårdslösa tackling.

Och i den första halvleken var det mycket tydligt vilket lag som leder serien: Hjärnarp var överlägset efter de inledande 15.

Den blixtsnabba kontringen signerad förra årets succéduo Håkan Müller (hela Nordvästskånes skyttekung 2010 med 35 mål) och Pascal Persson Snede, var matchens bästa sekvens och gav Väsby en tidig ledning. Trots det borde kanske Hjärnarps ledning varit större än 1-2 i paus.

- Om jag vet något lag som har karaktär, personlighet, starkt band mellan spelarna och som inte är rädd för svåra situationer – då är det Inter. Det är svårt att vinna med 4-0, men vi kommer försöka.

“Vi”. Det är klass.

Så här går det:

Inter – Schalke 04

Vinnare: Inter (55/45-chans)

De två “jokrarna” som är kvar i Champions League-leken. Inter öser på framåt, och har gjort 47 mål på 20 tävlingsmatcher sedan Leonardo tog över som tränare. Samtidigt har försvarsspelet lämnat väldigt mycket i övrigt att önska, vilket inte minst märktes i bägge mötena mot FC Bayern där dammluckorna var vidöppna bakåt. Tyskarna hade chanser för att göra ett tvåsiffrigt antal mål, men åkte ut på sin extrema ineffiktivitet. I första mötet här är dessutom Lucio, lagets viktigaste försvarare, avstängd. Schalke har också en galen säsong, där man förlorat mer än man vunnit i Bundesliga. Samtidigt har man slagit lag som Lyon, Benfica och Valencia i Champions League, och på topp har man en pånyttfödd Raul. Gör man mål på Giuseppe Meazza i första mötet (vilket jag faktiskt skulle vilja säga är troligt), har man mycket bra chans att gå vidare. Inter har dock så många matchvinnartyper att jag tror man kan göra mål i Gelsenkirchen också. Mycket knapp fördel för Nerazzurri.

Real Madrid – Tottenham

Vinnare: Real Madrid (65/35-chans)

Spurs är turneringens stora positiva överraskning så här långt. Ett övertygande gruppspel med en ruskigt tempostark och frejdig offensivfotboll följdes av ett dubbelmöte med Milan där man visade att man även behärskar klassisk kontinental Champions League-defensiv. Jag tror att man har en chans mot Real också, men Mous grabbars CL-fokus är nu totalt och man har trots allt en offensiv som är två strån vassare än Milans. Tottenham kommer att stå emot bra, men inte så bra att man går vidare.

Barcelona-Sjaktar

Vinnare: Barcelona (90/10-chans)

Sjaktar har gjort det mycket bra hittills, men Barca är världens klart bästa lag för tillfället. Nyckeln ligger i första mötet på Camp Nou, om Sjaktar på något sätt lyckas stänga till här (FCK har visat att det inte är omöjligt) kan det bli en mardrömsretur för katalanerna i Ukraina. Men sannolikt gör Barca sina 2-3 mål och returen blir ett sömnpiller.

Chelsea – Manchester United

Vinnare: Manchester United (60/40-chans)

Trots skadeproblemen i backlinjen, så tror jag att United kommer att fixa ett kryss i första matchen mot Stamford Bridge. Man brukar ha en förmåga att stänga in i de här CL-matcherna på bortaplan, och sedan ska man ha alla möjligheter att slå Chelsea hemma i returen och därmed gå vidare. Rooney har hittat storformen igen. Chelsea är lite svårbedömt, formen har varit upp och ner under säsongen, och sedan i höstas mestadels ner. Har Ancelotti något ess i rockärmen?

Danmark mötte Senegal på torsdagskvällen och så klart handlade allting om Simon Kjærs olyckliga skada. Den mycket lovande Palermo-backen gick sönder i slutminuterna, och de tidigaste rapporterna i TV2 talade om en korsbandsskada. Någon timme efter matchen fick vi istället veta att det troligen rörde sig om en ledbandsskada.

Inget är bekräftat, dock men det mesta talar för att Kjær missar VM, även om dansk press sätter sitt hopp till det faktum att Kjær trots allt kunde ta sig fram utan kryckor på väg till spelarbussen för avfärd till Helsingør efter match.

Annars var Kjær, tillsammans med mittbackskollegan Daniel Agger, ett av få utropstecken i VM-genrepet som de røde og hvide vann med 2-0. Mittbacksparet, i sin blott fjärde landskamp tillsammans, agerade mycket stabilt matchen igenom (mot ett motstånd som i och för sig var väldigt tamt).

Och i ett danskt landslag som känns ganska ospännande och halvblekt inför VM är det den defensiva stabiliteten som man måste räkna med för att komma någonstans. Framåt ser det nämligen väldigt tunt ut.

Jonaldo, JDT, Jon Dahl Tomasson, spelade som vanligt i nummer 9-rollen, men den gamle målspottaren är helt ur slag. Han var mycket tam i boxen, och försvann under långa stunder ur matchen. På flankerna var Dennis Rommedahl och framför allt formlöse Thomas Kahlenberg nästan lika bleka.

Och trots ett mycket stort danskt bollinnehav, orkestrerat av spelare som den stabile Christian Poulsen och Jakob Poulsen, skapade man ganska få målchanser.

Ofta var det väldigt tomt och tunt inne i offensivt straffområde och det vill nog till att Nicklas Bendtner ges chansen från start som centerforward i danskarnas 4-3-3 om det ska bli något större målskytte i Sydafrika.

Men bakåt såg det alltså bra ut, och bland utropstecknen kan man också nämna gröne Mikkel Beckmann som på mittfältet gjorde en helt OK insats i sin tredje landskamp. Den bollskicklige inhopparen Thomas Enevoldsen, Groningen, hann också göra ett snyggt mål.

Låt oss nu bara hoppas att Simon Kjær på något mirakulöst sätt inte är allvarligt skadad, och kan spela VM. Det skulle kännas så oerhört orättvist om den unge jylläningens stora äventyr skulle sluta så här nära målet – i en betydelselös match mot ett oinspirerat senegalesiskt B-gäng. För att inte tala om hans eventuella bortavaros negativa inverkan på Danmarks möjligheter till avancemang från VM:s grupp F.

Ordet till Brett Anderson, Suede:

I don’t care if you’re black or blue
Me and the stars stay up for you
I don’t care who’s wrong or right
And I don’t care for the UK tonight
So stay, stay, stay, stay…