Ylva Johansson blev på Nyårsdagen den senaste i den långa raden av S-höjdare som mer eller mindre totalt sågar Håkan Juholts ledarskap och dennes möjligheter att leda socialdemokraterna till seger i valet 2014: Mycket att göra.

“Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året.”

Det låter ju rimligt och visst stämmer det att Håkan Juholts famlande ledarskap och personliga skandaler ligger bakom det senaste halvårets dipp i opinionsmätningarna.

Men saken är ju den att vi hört hela den här valsen förut, sett den utspelas så många gånger.

Det är inte Håkan Juholts fel att S är i ett krisläge. Hans inkompetens har förvärrat läget, men långt allvarligare för socialdemokraterna är den långsiktiga erosion av väljarstöd och idéproduktion som partiet lidit av under de senaste 25-30 åren, i synnerhet under det senaste dryga decenniet.

Socialdemokraterna har under de senaste sex valen noterats för fem av partiets sämsta resultat sedan 1930. De två senaste valresultaten har varit de sämsta i partiets historia sedan införandet av allmän rösträtt 1921. Detta under två partiledare, Göran Persson och Mona Sahlin, som inte hetat Håkan Juholt.

S kan mycket väl, om man gör sig av med Juholt, vinna regeringsmakten 2014. Men partiets långsiktiga problem gör man sig inte av med lika “lätt”.

För det första: Partiets traditionella väljarbas, LO-kollektivet och industriarbetarna, är ständigt minskande i Sverige. Under många år breddade man framgångsrikt väljarkåren i tjänstesektorn, men på senare år har man fått se dessa väljare i stor utsträckning gå över till det borgerliga blocket.

För det andra: Borgerliga reformer som jobbskatteavdraget och socialdemokraternas försvar av höga ersättningsnivåer i sjukförsäkringen och a-kassan har gjort att man allt mer sett ut som ett intresseparti för icke-arbetande. Endast 22% av de förvärvsarbetande röstade på socialdemokratiska arbetarpartiet i riksdagsvalet 2010. Försök att stoppa blödningen med post-modernt flum i sociala frågor har inte fungerat särskilt väl heller. De ganska små väljargrupper som är intresserade av sådant röstar nog hellre på Miljöpartiet (snart lika stora som S i Stockholm) eller Vänsterpartiet.

För det tredje: Partiets kanske största långsiktiga problem är dock idéutvecklingen. Den ter sig obefintlig i partiet idag. En partikultur präglad av top-down-styre, “inrättelse i leden”, farlig lojalitet och starka ledare har gjort S svältfött på nytänkande och därför har vi under oppositionsåren efter 2006 sett ett parti som inte hade mycket egna förslag att komma med – istället har man fått fokusera på att demonisera motståndaren.

Man bör här även nämna det faktum att socialdemokraterna i och med valförlusten 2010 inte längre är det självklara maktpartiet i svensk politik. Under glansdagarna attraherade man kompetent folk eftersom det helt enkelt var genom S man fick gå om man ville åstadkomma förändring via politisk makt. Den fördelen har socialdemokraterna inte längre. Därför tappar man inte bara kraft i idéproduktionen, utan även positionen som den mest kompetenta förvaltaren av statsapparaten.

Summa summarum: Inser inte sossarna att krisen är djupare och allvarligare än bara Håkan Juholt, så lär det bli som så att man återigen byter partiledare, sluter upp lojalt bakom den nye ordföranden – och förlorar val.

Karl Marx sa att “Historiska fenomen inträffar alltid två gånger – den första gången som tragedi, den andra som fars”. Tredje gången då?

Intressant. Andra bloggar om: politik, Socialdemokraterna, Håkan Juholt, Mona Sahlin, Ylva Johansson