Inatt klockan tre svensk tid är det dags för den sista republikanska presidentprimärvalsdebatten innan Iowas caucus den 3 januari.

2012-racet har, efter att på förhand ha sett ut som en småtråkig historia, utvecklats till den överlägset mest spännande politiska cirkusen jag någonsin följt.

2008 års primärval var, med republikanska mått mätt, vidöppet och volatilt. Rudy Giuliani (f.d. borgmästare i New York City) ledde under i stort sett hela 2007, men ungefär vid den här tiden började hans opinionsstöd sjunka ihop totalt. Samma väljaröde hade drabbat den konservative favoriten Fred Thompson (f.d. senator, Tennessee), som inte lyckats motsvara de stora förväntningarna som många hade på honom när han klev in i matchen på sensommaren. Istället började Mitt Romney (f.d. guvernör, Massachusetts), som ledde alla opinionsmätningar i både Iowa och New Hampshire, de traditionellt så viktiga första staterna att arrangera sina primärval, se ut som favorit.

Denne slutade dock tvåa i bägge dessa valen. Som vinnare i Iowa stod efter en sen spurt istället Mike Huckabee (f.d. guvernör, Arkansas) som bara ett par månader tidigare varit i stort sett okänd på den nationella scenen. Och i New Hampshire vann John McCain (senator, Arizona), som bara ett par månader tidigare räknats ut sedan hans kampanj imploderat efter interna stridigheter och vidlyftig utgiftspolitik.

Efter en nagelbitare i South Carolina samlade sedan McCain alltmer upp stödet från partietablissemang och väljare och efter en radda segrar på den så kallade Supertisdagen i februari, så var spiken fastnaglad i kistan och den före detta Arizona-senatorn hade fått sin revansch, åtta år efter förlusten mot George W Bush.

RealClearPolitics sammanställning av opinionssnittet i det republikanska primärvalet för exakt fyra år sedan.

I den moderna eran med primärval, sedan nomineringsmakten i praktiken flyttades från partihöjdarna på konventen till väljarna på 70-talet, har det annars varit kutym för det republikanska partiet att ha en klar och tydlig favorit till nomineringen som sedan också vunnit densamma. Det mönstret bröts 2008 – men trots det var svängningarna för fyra år sedan ingenting mot hur 2012 års primärvalscirkus utspelat sig.

När favorittippade spelare som Mike Huckabee, Sarah Palin (f.d. Alaska-guvernör och vicepresident-kandidat) och Chris Christie (guvernör, New Jersey) valde att inte ställa upp, liksom omtalade namn som John Thune (f.d. kongressledamot, South Dakota), Haley Barbour (f.d. guvernör, Louisiana) och Mitch Daniels (guvernör, Indiana), såg nomineringen ut att vara vikt åt Mitt Romney.

Den förre Massachusetts-guvernören hade i stort sett inte slutat kampanja sedan han drog sig ur 2008 års val efter förlusterna på supertisdagen, och inför årets kampanj hade han samlat in stora pengar och byggt upp en stark kampanjorganisation.

Trots det har han under hela säsongen legat stabilt på runt 20-25% i opinionsmätningarna. Utmanare har haft sina uppgångar och fall – titta bara på den här sammanställningen av opinionsmätningar för som RealClearPolitics gör:

Michelle Bachmann (kongressledamot, Minnesota) klev in i racet i juni och tog direkt en stark ledning i Iowa (se bild nedan). Hennes väljarstöd rasade dock snabbt sedan Texas-guvernören Rick Perry offentliggjorde sin kandidatur augusti. Den socialkonservative Perry hissades upp i topp, men gjorde bort sig i TV-debatter och när hans opinionsstöd föll ihop var det dags för populistiske pizzamogulen Herman Cain att axla rollen som Romney-utmanare. Anklagelser om sextrakasserier och en otrohetsaffär sänkte Cain, som nu dragit sig ur racet, och nu leder istället den kontroversielle förre talmannen Newt Gingrich alla nationella opinionsmätningar.

Opinionssnitt för Iowa, från RealClearPolitics.

Gingrich har gjort en McCain och återuppväckts från det “döda”, efter att hans kampanj imploderade i somras. Flera anställda i kampanjen hoppade av och Gingrich åkte på kryssning i den grekiska övärlden. Det såg ut att vara en tidsfråga innan han skulle dra sig ur racet. Men med en rad starka debattinsatser i ryggen har han tagit sig tillbaka och ligger alltså riktigt bra till just nu.

Trots detta får Mitt Romney fortfarande sägas vara favorit till nomineringen. Hans kampanjorganisation är fortsatt stark – Newt Gingrichs är det inte. Gingrich har dessutom en förmåga att göra bort sig med oplanerade idéutspel och till synes allmänt irrationellt beteende och personliga skandaler. Hans negativa sidor belystes heller inte så länge han låg långt efter i opinionsmätningar – under den senaste veckan har han nagelfarts i media, och (kanske som ett resultat av detta) också tappat lite stöd i flera mätningar som kommit ut de senaste dagarna.

Många ser, efter Bachmanns, Perrys och Cains fall och mindre än tre veckor kvar till Iowas caucus, kampen om nomineringen som ett rent två-hästars-race mellan Gingrich och Romney. Jag köper inte den uppfattningen, något jag kommer att komma tillbaka till i nästa blogginlägg.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna