For the 25th year in a row, Darlene Love performed Christmas (Baby Please Come Home) on The Late Show With David Letterman. Extraordinary as usual:

May the Christmas Spirit shine on You 2011!

Här är den! Casts comeback See That Girl, och visst levererar det mest 60-tals-inspirerade brittiska bandet av alla 90-talets 60-talsinspirerade brittiska band! En stark och trallvänlig singel, om än kanske inte med samma karisma som bandets största hits.

I februari kommer bandets femte platta Troubled Times. Spännande värre.

Och här klassiska Alright från 1995:

Dags för “Top 10 things Mitt Romney really wants to say to the American people”:

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Mitt Romney

Den framgångsrike f.d. New Mexico-guvernören Gary Johnson har haft en misslyckad presidentvalskampanj, där han aldrig lyckades få något genomslag för sina libertarianska åsikter och stängdes ute från de flesta debatterna. Tidigare idag rapporterade MSNBC att han nu hoppar av den republikanska nomineringskampen och istället siktar in sig på att blir det Libertarianska Partiets kandidat.

Stora delar av Johnsons åsikter delar jag inte, men jag anser att han vore en betydligt bättre, eller i alla fall sundare, fanbärare för den libertarianska delen av det republikanska partiet än Ron Paul.

Johnson tar ofta i sin argumentation för libertarianska ståndpunkter en pragmatisk utgångspunkt i medborgarnas vardagsliv, snarare än i de dogmer som kännetecknar Pauls argumentation. Han har exekutiv erfarenhet både från politiken (Paul har bara suttit i representanthuset) och näringslivet. Johnson har heller inte Pauls bagage av vansinniga konspirationsteorier och grumliga bakgrund när det gäller ras och Israel.

Men kanske är det också hans mer jordnära argumentation som gjort att han haft svårt att göra inbrytningar i Pauls väljarbas. Som gjort att han inte nått samma omfattande, nästintill fanatiska, stöd som gjort att Paul nu leder alla nya opinionsmätningar som görs i Iowa.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Gary Johnson

1996 års republikanska presidentkandidat Bob Dole lägger idag sina ägg i Mitt Romneys korg och stödjer dennes försök att bli president. Mest intressant i hans öppna brev, An Open Letter to the Voters of Iowa, som publiceras i dagens utgåva av Iowas största tidning Des Moines Register, tycker jag att den sista raden är:

“And one last point: when it comes to agricultural policy you can trust Mitt – I do.”

Och här ligger ett av de problem jag ser med Mitt Romneys politiska ståndpunkter: Precis som Bob Dole, som hade jordbrukspolitik som ett av sina paradämnen i sin senatskarriär, stödjer Mitt subventioner till USA:s jordbrukare.

De som känner mig vet säkert att jordbrukssubventioner är en sorts politisk åtgärd som jag tycker särskilt illa om, och frihandel är ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Det var också en av de viktigaste anledningarna till att jag stödde John McCains presidentkandidatur 2008. I ett republikanskt startfält där de allra flesta kandidaterna (Rudy Giuliani, Fred Thompson, Mike Huckabee, Mitt Romney och Duncan Hunter), liksom demokraterna, ställde sig på samma sida som Iowas mäktiga majsodlar- och etanollobby – valde McCain en frihandelsvänlig linje och skippade att kampanja i Iowa helt och hållet.

McCain var dessutom en av få republikanska senatorer som motsatte sig 2008 års farm bill, det gigantiska subventionspaketet som går till amerikanska jordbrukare. Trots att frihandelsvännen (eh, vi tar inte upp ståltullarna den här gången) George W. Bushs veto gick paketet igenom, då majoriteten i senaten var större än två tredjedelar.

Hur ser årets startfält ut i övrigt i denna fråga? Jon Huntsman och Gary Johnson står, i min mening, som de klart tydligast frihandelsvänliga kandidaterna. Bägge är motståndare till jordbrukssubventioner, och till skillnad från den bokstavstrogne libertarianen Ron Paul har man inte något emot att USA ingår frihandelsavtal som till exempel NAFTA och CAFTA.

Michelle Bachmann har också, trots att hon satsar hårt på Iowa, vågat ta ställning mot etanolsubventioner, och har konsekvent röstat mot jordbrukssubventioner i representanthuset. Däremot har hon, enligt tankesmedjan Club for Growth, varit med och röstat igenom ett demokratiskt förslag om att kongressens inköp ska vara Made in America.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Mitt Romney, John McCain

Det talas mycket om hur de republikanska gräsrötterna av idag har en mycket negativ uppfattning om den löst definierade grupp som kallas för “det republikanska partietablissemanget”. Man upplever, bland mycket annat, att etablissemanget förhindrat en konservativ utveckling tidigare år genom att “trycka ner” moderata kandidater i halsen på GOP-väljarna.

I detta ska också en stor del av förklaringen till Mitt Romneys problem att nå över 25% i opinionsmätningarna finnas. Liksom förklaringen till att Newt Gingrich, trots den hagelstorm av kritik och politiska och personliga angrepp som riktats mot honom från republikanska partihöjdare och moderata och konservativa mediaprofiler sista veckan, trots allt fortfarande ligger före Mitt Romney i opinionsmätningarna.

Av den anledningen blev jag ganska förvånad när jag tittade igenom en opinionsmätning från demokratiska Public Policy Polling i veckan.

Mätningen, som är gjord i Iowa, visar på följande läge i väljarsympatier inför torsdagens debatt i Sioux City:

Newt Gingrich 22%
Ron Paul 21%
Mitt Romney 16%
Michelle Bachmann 11%
Rick Perry 9%
Rick Santorum 8%
Jon Huntsman 5%
Gary Johnson 1%

I mätningen har de 555 svarande dessutom frågats om deras syn på det republikanska partietablissemanget. 31% har en positiv inställning till detsamma, 31% har en negativ inställning och 18% är osäkra. En ganska hög negativ siffra (om än inte särskilt förvånande), med tanke på att det trots allt rör sig om republikanska väljare.

Det intressanta här är att när man tittar på de olika kandidaternas sympatisörer så är Newt Gingrich väljare de som faktiskt är mest positivt inställda till partietablissemanget:

Newt Gingrich, 31% stöd hos de som är positivt inställda till GOP-etablissemanget/18% hos de som är negativt inställda.
Ron Paul 13%/34%
Mitt Romney 17%/10%
Michelle Bachmann 9%/9%
Rick Perry 10%/4%
Rick Santorum 5%/12%
Jon Huntsman 3%/7%
Gary Johnson 3%/2%

Vilket ger följande ranking av kandidaternas stöd från etablissemangspositiva kontra etablissemangsnegativa:

Newt Gingrich +13
Mitt Romney +7
Rick Perry +6
Gary Johnson +1
Michelle Bachmann +/- 0
Jon Huntsman -4
Rick Santorum -7
Ron Paul -21

Att libertarianske Ron Pauls väljare är mest negativt inställda till partietablissemanget är inte särskilt oväntat, däremot tycker jag att det är oväntat att Newts väljare inte är det i större utsträckning. Vad beror detta på? Inte vet jag. Kanske finns det en skillnad i medias och väljarnas syn på vad som egentligen konstituerar “det republikanska partietablissemanget”?

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Newt Gingrich

Iowas största tidning, Des Moines Register, ställde sig idag bakom Mitt Romneys presidentkandidatur: Mitt Romney Best to Lead. Ett viktigt stöd för Romney, i den svåra kamp han just nu för inför nomineringsmötena i staten den 3 januari.

Eller? Newt Gingrich valde, inte oväntat, att peka på att Des Moines Register inte är en konservativ tidning och att stödet till Romney bara understryker att han är mindre konservativ än Newt: Liberal Des Moines Register Supporting Romney Indicate Who The Conservative Is. Viktigare är kanske då att New Hampshires största tidning, konservativa New Hampshire Union Leader, stöder Gingrich.

På tal om det så finns det fler tidningar i New Hampshire som inte håller på Mitt, staten som han i praktiken måste vinna för att ett favoritfall inte ska vara ett faktum i 2012 års republikanska presidentnominering.

Idag gick nämligen både Keene Sentinel och Valley News ut och ställde sig bakom Jon Huntsmans kandidatur: Huntsman gets New Hampshire newspaper endorsements.

Vad betyder då sådana här endorsements? Expressens valbloggare Mats Larsson påpekar att John McCain fick stöd av Des Moines Register 2008, och han vann ju även nomineringen. Men effekterna av Des Moines Registers stöd kan ju antas vara tämligen begränsade utanför Iowa… Och staten vanns som bekant av Mike Huckabee. McCain slutade visserligen fyra, precis bakom Fred Thompson,  vilket var starkt med tanke på att han inte kampanjade alls i staten.

På den demokratiska sidan stödde Des Moines Register Hillary Clinton – som slutade trea i Iowa bakom Barack Obama och John Edwards.

Större betydelse än dagens endorsement har nog som sagt annars det faktum att Mitt inte fick stöd av Union Leader (och de tidningar som stödjer Huntsman). Med tanke på att förväntningarna på Mitt varit så skyhöga i New Hampshire, med kampanjfokus i staten och en enorm ledning i opinionsmätningarna fram till sista veckorna, så kan varje sådan här detalj ses som ett tecken på Romneys svagheter som kandidat.

Och man kan ju avsluta med lite kuriosa för att måla upp lite fler moln på Romneys himmel: 2008 endorsade Union Leader McCain och Clinton – som bägge vann i New Hampshire.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Newt Gingrich, Mitt Romney

Jag hade fel. På twitter förutspådde jag i torsdags att den republikanska primärvalsdebatten i Sioux City, den sista innan Iowas nomineringsmöten den 3 januari, skulle bli en tuff historia med (framför allt) mycket attacker mot Newt Gingrich. Jag tror knappast att jag var den ende som trodde så, men istället fick vi se en ganska snäll debatt där det egentligen bara var Michelle Bachmann som var ordentligt på krigsstigen med angrepp mot Newt Gingrich gällande de lobbyingpengar han tagit emot från federala bolåneinstitutet Freddie Mac) och Ron Paul (gällande Irans kärnvapenprogram, som Paul inte såg som något säkerhetshot).

Här följer meningsutbytet mellan Gingrich och Bachmann.

Till skillnad från förra helgens debatt, var det ganska lugnt i torsdags, och debatten förändrade inte särskilt mycket av läget i nomineringsprocessen. Trots det vill jag utnämna två kandidater till små vinnare, och två kandidater till två förlorare, i debatten.

Vinnare:

Newt Gingrich.
Jag trodde att Gingrich, som bär på ett enormt politiskt och personligt bagage, skulle attackeras hårt från de mer konservativa kandidaterna. Michelle Bachmann, Rick Perry och Rick Santorum, måste vinna stora delar av det konservativa väljarstöd som Gingrich just nu har grepp om, för att överleva (kandidatur-mässigt, alltså…) Iowa. Debatten i torsdags var deras sista chans att, inför en TV-debattpublik på sju miljoner, peka på att de är betydligt mer konservativa än Gingrich.

Men Gingrich kom lindrigt undan, och dominerade istället scenen med eldig retorik, humor och konservativa “kodfraser” (han önskade en “Merry Christmas“, det uppskattades säkert av Iowas många evangelikala väljare, och kallade Barack Obama för en “Saul Alinsky radical”).

Med tanke på (en svag trend av) vikande stöd i väljaropinionen dagarna innan debatten, och det smörgåsbord av potentiella angreppspunkter konkurrenterna har att tillgå, var Newt Gingrich en vinnare i torsdags natt.

Michelle Bachmann.
Gjorde bra ifrån sig även förra helgen, och det finns ett litet hopp kvar för hennes kampanj – som såg ut att vara helt tom i tanken i oktober när hennes New Hampshire-personal lämnade, pengarna var slut och stödet minimalt.

Hennes angrepp på Newt och Ron Paul var välartikulerade, och hon visade igen att hennes debattkompetens är större än att bara gapa om att Barack Obama ska bli en “one-term president”. Framför allt meningsutbytet om Iran med Ron Paul var bra för henne, då hon säkert hade 70-80% av primärvalsväljarna på sin sida i det.

Förlorare:

Ron Paul.
Inledde starkt när han fick prata ekonomi, och framför allt när han kommenterade sin potential i ett presidentval med att säga ungefär att “alla på den här scenen kan slå Barack Obama, det är ingen snack om saken”.

Sedan kom delen med utrikespolitik och det var tydligt att Pauls uppfattning är ganska extrem i frågan. Rick Santorum och Michelle Bachmann angrep honom, och det blev återigen tydligt att han har ett tak på väljarstöd som nog ligger på absolut max 25-30%. Att amerikanska folket, och även republikanerna är trötta på krig och nation building, innebär inte att de ser det som oproblematiskt att Iran skaffar sig kärnvapen.

Jon Huntsman.
Har bytt kampanjstil de senaste 1-2 månaden och kör hårt på att visa att han är mer konservativ än Newt Gingrich och Mitt Romney. Hans opinionsstöd är också klart starkare nu än för en månad sedan, och trots att han inte kampanjar i Iowa alls så har han gått framåt även där (5% i två mätningar förra veckan). Men inte mycket av det han sa i torsdags fick honom att sticka ut i sammanhanget. Gjorde ur det perspektivet en blek och ganska torr insats. Intressant dock att han, lite i skymundan, sa sig kunna få Kina att börja respektera mänskliga rättigheter och demokrati.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna, Newt Gingrich

Inatt klockan tre svensk tid är det dags för den sista republikanska presidentprimärvalsdebatten innan Iowas caucus den 3 januari.

2012-racet har, efter att på förhand ha sett ut som en småtråkig historia, utvecklats till den överlägset mest spännande politiska cirkusen jag någonsin följt.

2008 års primärval var, med republikanska mått mätt, vidöppet och volatilt. Rudy Giuliani (f.d. borgmästare i New York City) ledde under i stort sett hela 2007, men ungefär vid den här tiden började hans opinionsstöd sjunka ihop totalt. Samma väljaröde hade drabbat den konservative favoriten Fred Thompson (f.d. senator, Tennessee), som inte lyckats motsvara de stora förväntningarna som många hade på honom när han klev in i matchen på sensommaren. Istället började Mitt Romney (f.d. guvernör, Massachusetts), som ledde alla opinionsmätningar i både Iowa och New Hampshire, de traditionellt så viktiga första staterna att arrangera sina primärval, se ut som favorit.

Denne slutade dock tvåa i bägge dessa valen. Som vinnare i Iowa stod efter en sen spurt istället Mike Huckabee (f.d. guvernör, Arkansas) som bara ett par månader tidigare varit i stort sett okänd på den nationella scenen. Och i New Hampshire vann John McCain (senator, Arizona), som bara ett par månader tidigare räknats ut sedan hans kampanj imploderat efter interna stridigheter och vidlyftig utgiftspolitik.

Efter en nagelbitare i South Carolina samlade sedan McCain alltmer upp stödet från partietablissemang och väljare och efter en radda segrar på den så kallade Supertisdagen i februari, så var spiken fastnaglad i kistan och den före detta Arizona-senatorn hade fått sin revansch, åtta år efter förlusten mot George W Bush.

RealClearPolitics sammanställning av opinionssnittet i det republikanska primärvalet för exakt fyra år sedan.

I den moderna eran med primärval, sedan nomineringsmakten i praktiken flyttades från partihöjdarna på konventen till väljarna på 70-talet, har det annars varit kutym för det republikanska partiet att ha en klar och tydlig favorit till nomineringen som sedan också vunnit densamma. Det mönstret bröts 2008 – men trots det var svängningarna för fyra år sedan ingenting mot hur 2012 års primärvalscirkus utspelat sig.

När favorittippade spelare som Mike Huckabee, Sarah Palin (f.d. Alaska-guvernör och vicepresident-kandidat) och Chris Christie (guvernör, New Jersey) valde att inte ställa upp, liksom omtalade namn som John Thune (f.d. kongressledamot, South Dakota), Haley Barbour (f.d. guvernör, Louisiana) och Mitch Daniels (guvernör, Indiana), såg nomineringen ut att vara vikt åt Mitt Romney.

Den förre Massachusetts-guvernören hade i stort sett inte slutat kampanja sedan han drog sig ur 2008 års val efter förlusterna på supertisdagen, och inför årets kampanj hade han samlat in stora pengar och byggt upp en stark kampanjorganisation.

Trots det har han under hela säsongen legat stabilt på runt 20-25% i opinionsmätningarna. Utmanare har haft sina uppgångar och fall – titta bara på den här sammanställningen av opinionsmätningar för som RealClearPolitics gör:

Michelle Bachmann (kongressledamot, Minnesota) klev in i racet i juni och tog direkt en stark ledning i Iowa (se bild nedan). Hennes väljarstöd rasade dock snabbt sedan Texas-guvernören Rick Perry offentliggjorde sin kandidatur augusti. Den socialkonservative Perry hissades upp i topp, men gjorde bort sig i TV-debatter och när hans opinionsstöd föll ihop var det dags för populistiske pizzamogulen Herman Cain att axla rollen som Romney-utmanare. Anklagelser om sextrakasserier och en otrohetsaffär sänkte Cain, som nu dragit sig ur racet, och nu leder istället den kontroversielle förre talmannen Newt Gingrich alla nationella opinionsmätningar.

Opinionssnitt för Iowa, från RealClearPolitics.

Gingrich har gjort en McCain och återuppväckts från det “döda”, efter att hans kampanj imploderade i somras. Flera anställda i kampanjen hoppade av och Gingrich åkte på kryssning i den grekiska övärlden. Det såg ut att vara en tidsfråga innan han skulle dra sig ur racet. Men med en rad starka debattinsatser i ryggen har han tagit sig tillbaka och ligger alltså riktigt bra till just nu.

Trots detta får Mitt Romney fortfarande sägas vara favorit till nomineringen. Hans kampanjorganisation är fortsatt stark – Newt Gingrichs är det inte. Gingrich har dessutom en förmåga att göra bort sig med oplanerade idéutspel och till synes allmänt irrationellt beteende och personliga skandaler. Hans negativa sidor belystes heller inte så länge han låg långt efter i opinionsmätningar – under den senaste veckan har han nagelfarts i media, och (kanske som ett resultat av detta) också tappat lite stöd i flera mätningar som kommit ut de senaste dagarna.

Många ser, efter Bachmanns, Perrys och Cains fall och mindre än tre veckor kvar till Iowas caucus, kampen om nomineringen som ett rent två-hästars-race mellan Gingrich och Romney. Jag köper inte den uppfattningen, något jag kommer att komma tillbaka till i nästa blogginlägg.

Intressant. Andra bloggar om: politik, USA, USA-valet, Republikanerna

Libertarianen Ron Paul kör den hårda stilen i en ny TV-reklam som ska visas i New Hampshire och Iowa, där han ligger tvåa bakom Newt Gingrich i en ny opinionsmätning.

Hans starka kampanjorganisation och lojala supportrar gör att han mycket väl kan åstadkomma en skrällseger i Iowa, men så mycket längre kan han nog inte komma med sina radikala nedskärningsidéer. Hans utrikespolitiska isolationism och säkerhetspolitiska program gör att det nog finns ett tak för han stöd på, säg, 30% av den republikanska väljarkåren, som han inte kan överstiga.