Ikväll blir det HIF-Gefle för min del, för Svenska Fans räkning. Äntligen väljer Conny Karlsson nu att låta Rasmus Jönsson starta matchen som släpande forward. Erik Sundin petas och Rachid Bouaouzan går in som vänsterytter. Jag tror att det kan innebära proppen ur för HIF:s anfallsspel. Gör Alexander Gerndt hattrick precis som i fjor mot Gefle?

Sen på onsdag bör den intresserade hålla utkik efter Kvällsposten. I Matchdax, som medföljer som bilaga, har jag med spännande intervjuer med Mattias Lindström och Kärnans ordförande Niklas Persson. Lindström sågar bland annat dansk supporterkultur vid fotknölarna (nåja).

******

När jag gick i mellanstadiet var mitt NHL-intresse som störst. Hade många klasskamrater som också följde med i cirkusen på andra sidan Atlanten, och man spelade EA Sports NHL-spel och hade precis slutat samla på hockeykort.

Vid den här tiden var Detroit Red Wings det dominerande laget. Nick Lidström och Tomas Holmström var svenska stjärnor i laget som vann Stanley Cup 1997 och 1998.

Det är ett tag sedan, men fortfarande gör de båda allt för att mitt 90-tal inte ska ta slut.

Var uppe inatt och såg den femte matchen i kvartsfinalserien mellan San Jose Sharks och Red Wings, och det var nog sjutton bland det galnaste skådespel jag sett utspela sig på en hockeyrink.

Red Wings, med kniven på strupen i underläge med 1-3 i matcher, fick ingenting att fungera i två perioder. San Josés försvarsspel var solitt, och när man i inledningen av tredje perioden tryckte in 3-1 kändes det som att Detroits saga var all i det här slutspelet.

Och i så fall kanske också sagan om hockeyfenomenet Nicklas Lidström. Han är återigen nominerad till Norris Trophy (årets back), men är nu 41 år och mycket talar för att han lägger ner sin karriär efter den här säsongen.

Men han kände uppenbarligen inte för att det skulle ta slut inatt. Heller – I förra matchen var också Detroit piskade att vinna och då slog han till med två mål i en 4-3-seger.

Och när klockan nästan klämtade för Red Wings så var det som att gubbgänget kom ihåg vilken vinnarmaskin de är.

I båset satt en skadad Johan Franzén och gormade och på isen slet en halvskadad Henrik Zetterberg och en mer än halvskadad Pavel Datsyuk som om det inte fanns någon morgondag (vilket det egentligen i och för sig inte fanns…). Och efter att Jonathan Ericsson skjutit in 3-2-reduceringen gjorde Dan Cleary 3-3 och scenförändringen var total.

Så pass total att det hela till slut avgjordes på ett helt tidlöst sätt. För precis som han gjort under de senaste tjugo åren så gled Nicklas Lidström fram från blålinjen och sköt ett tungt backskott efter Datsyuks fina förarbete. Klockan stod på 13,52 och precis som alltid, alltid, alltid stod Tomas Holmström framför kassen och störde hemmalagets målvakt Antti Niemi. En enkel liten touch från den stenhårde pitebon och så hade Detroit vänt till sin andra raka 4-3-seger i matchserien.

Magnifikt.

Vi som pekade på att Örebro har dålig bredd i sitt anfall inför säsongen hade kanske mer rätt än vad vi trott. 72%-igt bollinnehav idag mot Kalmar. Trots det: Förlust hemma med 1-2 i den naturliga målskytten Andreas Haddads skadefrånvaro.

Sixten Boströms gäng har bara plockat tio poäng på sju matcher. Vinner HIF mot Gefle på måndag är man redan sju poäng bakom.

Nya topplags-Örebros möjligheter att utmana om guldet 2011 kan snart var lika långsökta som alla andra år.

Var uppe igår inatt och kollade på Fox News republikanska primärvalsdebatt från Greenville, South Carolina. Temperaturen i kampen om vem som ska bli republikanernas presidentkandidat till valet 2012 har väl hittills legat på kylskåpsnivå, och nattens batalj skrev väl knappast heller någon politisk historia.

För- och eftersnacket har faktiskt handlat mer om de som inte var där än om de som var där.

******

Vem som än vinner den republikanska nomineringen tippas få väldigt svårt att slå Barack Obama i valet den 6 november nästa år. Det finns nämligen ingen riktigt stark kandidat eller klar favorit som sticker ut, och hos alla de mest omtalade namnen finns flera svagheter att peka på. Lägg där till att det republikanska partiet just nu dras med slitningar mellan den mainstream-falang som företräds av “partietablissemanget” och de mer radikala högerpopulister som går under samlingsbeteckningen The Tea Party, samt det faktum att Barack Obama tack vare allt detta antagligen kommer att ha ett starkt ekonomiskt övertag på sin motståndare.

Och det är väl därför som flera tunga namn dragit sig ur startblocken redan innan startskottet för primärvalscirkusen gått på allvar. Haley Barbour (guvernör, Mississippi), Chris Christie (guvernör, New Jersey), Bobby Jindal (guvernör, Louisiana), Mike Pence (kongressledamot, Indiana), John Thune (senator, South Dakota), Jeb Bush (f.d. guvernör, Florida, George W. Bush yngre bror), Rick Perry (guvernör, Texas) och Scott Brown (senator, Massachusetts) har alla varit brett omtalade som möjliga kandidater det senaste året. Samtliga har deklarerat att de inte kommer att ställa upp.

Sarah Palin (f.d. guvernör, Alaska, republikanernas f.d. vice presidentkandidat), Mike Huckabee (f.d. guvernör, Arkansas), Mitch Daniels (guvernör, Indiana), Donald Trump (fastighetsmogul, mediapersonlighet), John Huntsman Jr. (f.d. USA-ambassadör i Kina), Michelle Bachmann (kongresskvinna, Minnesota) och Rudy Giuliani (f.d. borgmästare, New York City) är alla tunga namn. Ingen av dem har fortfarande bestämt sig/tillkännagivit om de kommer att kandidera.

Och till råga på allt: Varken Newt Gingrich (f.d. talman i representanthuset, Georgia) och Mitt Romney (f.d. guvernör, Massachusetts), som bägge startat en så kallad exploratory committee (det första steget till en full kandidatur) brydde sig om att åka till debatten inatt.

******

Kvar på podiet i Peace Center i Greenville fanns fem tappra män:

- Gary Johnson (f.d. guvernör, New Mexico)
Libertarian som sticker ut som den med den mest liberala synen på abort av alla presumtiva kandidater. Huvudfokus i hans kampanj är USA:s budgetunderskott. Ärlig och kompetent, men för frihetlig både ekonomiskt och socialt för att kunna vinna nomineringen.

- Ron Paul (kongressman, Texas)
Den republikan som drog in överlägset mest pengar i primärvalscykeln 2008. 76-årig libertarian som leder en brokig rörelse av aktivister som förenas i sin kritik av en svällande federal statsmakt och som inte direkt tillhör huvudfåran i det republikanska partiet. Har kallats kongressens mest konservative ledamot de senaste 75 åren. Libertarianska partiets presidentkandidat 1988 är lika chanslös den här gången som för fyra år sedan.

- Herman Cain (pizzamogul)
Politiskt oerfaren entreprenör som står långt till höger inom det republikanska partiet. Allmänt sedd som totalt chanslös, men stod nog definitivt som debattens vinnare.

- Rick Santorum (f.d. senator, Pennsylvania)
Socialkonservativ ytterlighetskandidat som jämfört homosexualitet med polygami och åkte på storstryk mot Bob Casey Jr. när han försökt bli omvald till en tredje mandatperiod som senator 2006. Karismatisk, men tämligen chanslös.

- Tim Pawlenty (f.d. guvernör, Minnesota)
Den ende av nattens kombatanter med realistisk möjlighet att vinna nomineringen. Lite torr, men visade styrka när han vann två mandatperioder som guvernör i den ganska vänstervridna delstaten Minnesota. Lämnade dock efter sig ett av USA:s största budgetunderskott när han avgick för ett par månader sedan, vilket kan komma att ligga honom i fatet i primärvalet. Tillhör åsiktsmässigt republikanska partiets mainstream, var nära att bli John McCains vicepresident-kandidat 2008.

För mer om kandidaterna, se gärna wikipedia-artikeln om primärvalet.

******

Debatten… (inbäddad längst ner)
… blev en ganska lugn historia. Gary Johnson pekade på att drastiska nedskärningar krävs för att balansera budgeten och blev utbuad för att han vill tillåta abort tills fostret nått en ålder där det klarar sig utan modern. Ron Paul, en stark retoriker med “snäll farbror-framtoning”, hävdade som vanligt states’ rights och sa “Get out of it!” när den federala statens rätt att förbjuda gayäktenskap diskuterades. Både Johnson och Paul fick möjlighet att visa upp sina drogliberala åsikter, vilket inte heller gick särskilt väl hem hos publiken i Peace Center.

Herman Cain drog ner störst applåder med sin common sense conservatism, och den smått kontroversielle Rick Santorum hade lite vassare kanter i sin retorik.

******

Vinnare:
Herman Cain. Tog Fox News tittarpanel med storm och gjorde ett ganska slipat intryck i debatten. Är väl för okänd och lite för extrem för att få något större stöd, men visade att han bör kunna attrahera en del alienerade konservativa och hänga på ett tag i det här racet. Slutanförandet innehöll dock bara konservativa klyschor och sa inget alls. Skräller han vid Ames Straw Poll i sommar?

Förlorare:
Tim Pawlenty. T-Paw hade egentligen inte så mycket att vinna på att vara med i det här sällskapet, mer än att som relativt okänd nationellt visa upp sig inför konservativa kärnväljare. Var dock allt för slätstruken i debatten, och jag är inte imponerad av hans stela kroppspråk. Hans chans ligger nog i att försöka hänga med och hoppas att de tyngre kandidaternas negativa bagage sänker dem en efter en. Enda gången han stack ut var egentligen då han pekade på sin bakgrund i en arbetarfamilj: “I’ve lived the American Dream”.

Mitt Romney och andra no-shows. Det är trots allt så att alla republikaner som sedan 1980 vunnit South Carolinas primärval, som ligger strategiskt tungt i tiden strax innan Super Tuesday, också vunnit den republikanska presidentnomineringen. Att få en image av att man “dissar” den sydkarolinska väljarkåren kan bli dyrbart. Eller hade Mitt Romney haft mer att förlora på att åka till Greenville igår? Hade han fått höra allt för mycket om sin allmänna sjukvårdsförsäkring som han införde som guvernör i Massachusetts?

Personligen gillade jag annars Gary Johnsons fokus på harm reduction när drogfrågorna avhandlades. Han pekade på att 50% av den amerikanska polisens resurser går till att jaga droganvändare, och att USA är det land i världen som har störst andel av sina medborgare i fängelse.

******

Gött i alla fall för oss amerikanska politiknördar att primärvalssäsongen dragit igång lite grand nu. Titta gärna in här på bloggen framöver för fler analyser av cirkusen.

I sällskap av Brorsson och Mr Green blev det stabil division 7-fotboll på Alströmervallen igår kväll: Väsby FK-Hjärnarps GIF 1-2.

Men jag håller inte med Helsingborgs Dagblads referat om att oavgjort skulle varit ett rättvist resultat.

Visst var Väsby det bättre laget i inledningen av den andra halvleken. Men efter att bortalagets målskytt Halil Hyseni blev utvisad med dryga 20 minuter kvar att spela, så hade ärligt talat inte Väsby särskilt mycket ordnat spel.

I jakten på kvittering blev man allt mer desperata, och man hjälptes inte av att mittbacken Martin Madsen åkte ut i minut 83, efter sin andra vårdslösa tackling.

Och i den första halvleken var det mycket tydligt vilket lag som leder serien: Hjärnarp var överlägset efter de inledande 15.

Den blixtsnabba kontringen signerad förra årets succéduo Håkan Müller (hela Nordvästskånes skyttekung 2010 med 35 mål) och Pascal Persson Snede, var matchens bästa sekvens och gav Väsby en tidig ledning. Trots det borde kanske Hjärnarps ledning varit större än 1-2 i paus.